Varför är för fel på att bara vara skådespelare och filmstjärna?
Varför vill så många av dem bli regissörer?
Bara här i Cannes regidebuterar Kristen Stewart, Scarlett Johansson, franska Eva Victor med flera. Den stigande superstjärnan Harris Dickinson, som tjafsade minnesvärt om en nota i Ruben Östlunds ”Triangle of sadness” och dominerade Nicole Kidman i ”Baby girl” visar sin långfilmsdebut i prestigefyllda ”Un certain regard” i det officiella programmet.
Filmen handlar om Mike, en kille i tjugofemårsåldern som sover i portar, stjäl, tigger och stoppar i sig de substanser han lyckas få tag på. Han hamnar i fängelse, tillfrisknar och får tillfälligt boende, jobb och vänner, bara för att åka dit igen. Och igen. Och igen.
Med okonventionell dramaturgi, lysande skådespeleri av Frank Dillane i huvudrollen och Dickinson själv i en liten men viktig spegelroll har han lyckats skapa en av de bästa missbruksskildringarna jag har sett.
Han ser ut som en bakfull brat när släntrar in på Marriotts takterrass i fladdrande, välstruken skjorta och sandaler. Hans mjuka (eller dryga beroende på hur man uppfattar det) mumlande är knappt hörbart över dunkande ”Gimme gimme gimme” på repeat från någon av lustjakterna.
Men lutar man sig fram och lyssnar hör man en kille som har en nästan skälvande respekt för konsten. Som kände igen sitt liv i Mike Leighs filmer och har sökt sig till filmen på alla möjliga vägar. På högra axeln har han tatuerat in ”Kes” och en liten falk, efter Ken Loachs klassiker från 1969. På underarmen en liten Donnie Darko-kanin.
– Jag beundrar regissörer som ser det fantastiska i det vardagliga. Mike Leigh, Lynne Ramsey, Fellini, Cassavetes. Film blir som bäst när den sträcker sig mot något annat….
”Urchin” serverar varken missbruksskildringens förväntade gråtstund eller någon ironisk ”Trainspotting”-spark. Vi får snarare Beckett med surrealistiska inslag. Mikes liv är inte en avvikelse så mycket som en mer koncentrerad, snabbare och hårdare, version av allas våra liv.
– Det är en evig kretsgång. Oundvikligt. Inbyggt inte bara i missbrukare utan i oss som människor. Det spelar ingen roll hur avancerade vi blir som släkte, vi verkar ändå tvungna att gå igenom de bär basala cyklerna och bli idioter igen, säger han.
För den skull fuskas det inte med hur just Mikes värld ser ut.
– Det var viktigt att vår film var trovärdig. Vi hade inte bara min research att luta oss mot utan massor av rådgivare. Från kriminalvården, från hemlösa, från drogkliniker. Vi ville att man verkligen skulle förstå vad det var för liv Mike levde. Sen kunde vi börja ta oss konstnärliga friheter. Verkligheten är oväntad och full av osannolika vändningar.
I en scen när det ser ljusare ut drar en tjej med sig Mike på en liten modern dansföreställning i ett vitmålat galleri. Den främmande omgivningen och den fysiska, aggressiva dansen väcker obehagliga minnen och han måste lämna lokalen.
– Han tar sig fram som tufsigt men harmlöst offer, men hur aggressiv är han egentligen? Hur länge slog han mannen som han tidigare sagt att han ”bara snodde en klocka av”. Om man som jag inte kommer från en sådan bakgrund och för första gången utsätts för konst, hör en symfoni eller vad som helst … det kan vara en våldsam upplevelse. Det väcker inte alltid bara ädla känslor, säger Dickinson.
Hur vet man när en knarkare ljuger? Han rör på munnen. Det är ett rått ”skämt” som missbrukare på väg mot självinsikt brukar dra. Ju tyngre missbruk desto mer har man att dölja. Man växer ihop med lögnen som man växer ihop med smutsen på gatan där man sover tills man är oigenkännlig för sig själv.
– Det är det jag är mest intresserad av. Hur vi döljer våra oförmågor för att överleva. Mike har en massa traumatiska upplevelser som han måste trycka ner. Varje gång de visar sitt fula tryne tappar han balansen. Det är intressant. Hur mycket vi ljuger för oss själva och tror på historierna vi diktar upp. Men han faller hårdare än de flesta när han faller. Han har inte råd att ta in sanningen. Det är värt att minnas när man möter sårbara personer. Psykisk ohälsa är ett ökande problem över hela världen. Hur handskas vi med det?
Själv hanterade Dickinson det genom att jobba på härbärge och stöda hjälporganisationer, vilket i sin tur ledde till att han gjorde den här filmen.
– Jag kände mig nertryckt och irriterad av politiken som bara fortsätter att gå åt fel håll. Det enda man kan göra är att engagera sig i sin omgivning, hjälpa folk här och nu. Det finns hundratusentals gräsrotsorganisationer runt om i världen som jobbar med att förbättra människors liv.
”Urchin” dyker ibland ner i Mikes kropp och omedvetna, i mörka rotsystem under jorden, i varsel om döden, i färder genom rymden.
– Det är ett sätt att visa respekt. Mike representerar oss alla, allas lögner, brister, amoral, raseri. Men också vår förmåga till ömhet och vänlighet och konstiga fantasier och drömmar. Han är en människa och ser och upplever saker inom sig som vi andra.
Innan han släntrar iväg igen gör Dickinson processen kort med frågan om varför en skådis vill regissera. Måste man vara regissör för att få respekt i filmvärlden?
”Ofta har det visat sig”, skriver till exempel Variety om yrkesrollsbytena, ”att skådespelare är väldigt bra på att regissera andra skådespelare och kan bygga en fungerande film runt det, men att det inte blir så mycket mer än så.”
I år konstaterar alla att den fördomen kan slängas på sophögen.
Eva Victors ”Sorry baby” och Kristen Stewarts ”Chronology of water” har båda fått lysande recensioner för hur skickligt de hanterar tunga berättelser – våldtäkt respektive incest – utan offerkoffor eller tv-teaterkänsla. Stewart med ett innovativt formspråk och och berättarstruktur, Victor med humor och fingertoppskänsla.
Och Dickinson har fått sitt blytunga ämne att sväva (som en blyzeppelinare)
– Flera av mina favoritregissörer både skådespelar och regisserar. Cassavetes, Fassbinder med flera. Om man har möjligheten att göra både och så är det väl toppen.
Svårare än så behöver det tydligen inte vara.
Läs mer om filmfestivalen i Cannes