Omslaget till Bad Bunnys album ”Debí tirar más fotos” var en madeleinekaka för mig. När jag såg bilden på de vita plaststolarna dök smaken av min mammas burek upp i munnen, och jag mindes hur plasten kändes när den klibbade fast mot baksidan av mina svettiga lår.
Jag hatade de där billiga, ”demokratiska” stolarna. Av den enkla anledningen att min mamma hellre köpte nytt och billigt än att förnedra sig genom att köpa begagnade trästolar. Jag skämdes för dem, hatade att vi inte hade råd med något bättre. Men mamma gjorde sitt bästa med dem. Hon sydde sittdynor som matchade köksgardinerna och varken min lillebror eller någon av våra vänner som satte sig i dem fick resa sig förrän de var mätta på burek. Stolarna på Bad Bunnys albumomslag är tomma, placerade under ett kokbanansträd. De som en gång satt där kanske inte åt sig mätta på burek i ett miljonprogram i Karlskoga, men jag känner samhörighet med dem.
Det gör många andra också. Inför nyheten om att Bad Bunny spelar i Sverige var det just två plaststolar, placerade utanför arenan, som gjorde att fansen hajade till och spekulationerna drog igång. När jag själv bad mina följare på Instagram berätta om sina egna minnen kopplade till den här typen av stolar fick jag höra om glass efter skolan i Damaskus, strandhäng i Gaza, bullriga hemmafester i Uruguay och solrosfrön och skvaller med morföräldrar i Erbil. Vackra, avlägsna minnen från platser dit många inte längre kan återvända. Inte för att de inte vill utan för att de, på grund av världens grymhet, inte kan. Det är den hårda och tragiska kärnan i Bad Bunnys ”Debí tirar más fotos”.
På albumet vill han berätta om Puerto Rico. Och om hur platsen han växte upp på har reducerats till ett minne, och det som finns där nu är långt ifrån vad det en gång var.
Puerto Rico är ett så kallat ej inkorporerat territorium i USA, en stat i limbo som varken är en helt suverän nation eller en fullvärdig amerikansk delstat. Att Puerto Rico både är beroende och eftersatt märktes inte minst i hur den amerikanska regeringen hanterade följderna av orkanen Maria 2017, där tusentals personer miste livet och där de ekonomiska skadorna uppgick till flera miljarder. Det tog exempelvis flera månader att få fart på elnätet igen. Katastrofen gjorde att Puerto Rico blev djupt skuldsatt och åtstramningsåtgärder följde vilket pressade lokalbefolkningen ännu hårdare. För att få igång ekonomin rullade USA ut skattelättnadsprogrammet Act 60, där man erbjöd slopad inkomstskatt och låg kapitalskatt till amerikaner som valde att flytta till ön. Tanken var att man skulle locka till investering, men det ledde snarare till en rovmarknad på fastigheter, där fattiga puertoricaner sålde sina bostäder till rika amerikaner som sedan omvandlade dem till Airbnb-boenden, vilket beskrivs i en essä i Harvards tidning ReVista. I dag är snittpriset för ett hus i huvudstaden San Juan motsvarande 8,8 miljoner svenska kronor, medan medelinkomsten för en puertoricansk familj är 390 000 kronor per år.
Orkanen Maria förde alltså inte bara med sig en massiv materiell förödelse utan också en kulturell. I dag är gentrifieringen ett faktum. De nya invånarna är inte längre en del av grannskapet. De låter inte de lokala gubbarna krita på bageriet och de spelar inte hög reggaeton från sina bilar, en verklighet som speglas i albumets ackompanjerande kortfilm med den puertoricanske filmmakaren Jacobo Morales i huvudrollen. I låten ”Lo que le pasó a Hawaii” sjunger Bad Bunny om hur Puerto Rico är på väg att bli som Hawaii – en amerikansk delstat i hjärtat av republiken som har förlorat alla sina kulturella särdrag och endast fungerar som ett turistmål för rika amerikaner.
Många av dem som skrev till mig om sina minnen av plaststolarna, i synnerhet de som tillhör någon diaspora, kan också skylla den amerikanska imperialismen för att inte längre kunna återvända till sina platser. Det är amerikanska bomber som har sprängt kvarter i Beirut där ett av dessa minnen utspelade sig. Det är därför som ”Debí tirar más fotos” har blivit så universellt älskad av alla som bara har minnen kvar. Albumet förenar folk i en gemensam nostalgi som finns där på grund av imperiets grymhet. Vare sig det handlar om krigsbrott eller gentrifiering – alla gungar i svallvågorna från dess våld. Och det enda de har kvar är sina minnen och de där billiga, demokratiska plaststolarna.
Kärleken visades under albumets lanseringsfas, när Tiktok-användare över hela världen använde låten ”Dtmf” som bakgrundsljud för att göra bildkollage av sina egna familjefoton. Bad Bunny svarade med ett eget klipp där han filmade sig själv med tårar i ögonen.
I en intervju med radiorprofilen Zane Lowe säger Bad Bunny att hans mål med albumet var att förena människor över generationsgränserna. Att bjuda in till samtal om puertoricansk musik och dess rötter. Som jag ser det vill han sätta nya rumpor i de där plaststolarna igen. Vare sig de befinner sig under ett kokbanansträd i San Juan eller i en kolonilott på Österlen. Han vill att vi ska sätta oss där igen, njuta av vår burek, glass eller våra solrosfrön. Han vill att nya barn ska somna i dem under bullriga hemmafester. Albumtiteln betyder översatt ”jag borde ha tagit mer foton” – förevigat flyktiga minnen. Jag ser det som en invit att skapa nya, som en tjänst till oss själva och varandra, som en akt av motstånd mot imperialismens kvarn.
Läs fler texter om musik och fler texter av Hasan Ramic
