Havsburna ”Vaiana 2” utstrålar mytologisk kraft

Finns det en enda Disneyuppföljare som överträffar originalet? ”Vaiana 2” är i alla fall inte en av dem. Delvis har det att göra med att första filmen är så svårslaget stark: fylld av färgstarka figurer och stora sångnummer, inom ramen för en uppfriskande rak hjälteresa.

Tillbaka i Oceanien är stämningen lika äventyrlig som sist. Förfäderna ger Vaiana (Wiktoria Johansson) ett uppdrag: för att kunna garantera havsfolkens överlevnad måste hon hitta Motofetū, den mytomspunna ön som lider under den onda guden Nalos förbannelse. Han kan nämligen bara behålla sin makt genom att separera människorna. Varför det är så framgår inte riktigt, men vem är jag att ifrågasätta förfäderna?

Vaiana stryker med fingertopparna längs det stora blå när hon seglar fram med vindens hastighet. Skillnaden den här gången är att hon tar hjälp av en brokig skara öbor. Problemet är bara att besättningens nytillskott – en grinig gubbe, en muskelknutte, en spirituell tonårstjej – varken får tillräckligt starka repliker eller svåra prövningar för att kännas nödvändiga.

Båten blir onödigt överlastad, helt enkelt.

Fanfavoriten Maui (Björn Bengtsson), halvguden med de levande tatueringarna, är till en början fast i osynliga klor tillhörande Matangi, en mystisk underjordsgudinna som med Molly Pettersson Hammars djupa soulstämma blir trollbindande vampig. Inom animation är röstskådespelarna livsviktiga – tack vare dem besjälas figurerna – men i synnerhet för en antiskurk av Matangis slag. En bra bit in i filmen är hon nämligen främst en röst, ett skrämmande eko i mörkret, som trissar upp förväntningarna inför den fysiska entrén.

Det skugglika hotet ger en försmak av storskurken. Vem är den här Nalo egentligen? Ett Ursulalikt bläckfiskmonster? En Hadesfigur med brinnande huvud? Här går man snäppet längre och låter Nalo förbli ett väsen, en urkraft, en våldsamt uppslukande storm som fäller mörka moln över allt som är vackert. Åtminstone tills vi i eftertexterna får en första skymt. En pliktskyldig uppbyggnad för nästa del i sagan?

Hur som helst finns något vågat i att så länge låta antagonismen verka i icke-antropomorf form. Det ingjuter en mytologisk kraft i konflikten. Så storskalig att fienden, på gott och ont, mer liknar en hotfull horisont än ett konkret motstånd.

Ibland går det havsburna äventyret i cirklar, ibland saknas vind i seglen. Som tur är för Vaiana finns gudar som kan ge goda råd och förfäder som kan uppenbara sig i himlen och visa rätt kurs. I manusets bakficka finns en ständig tillgång till deus ex machina, en högre makt som kan lösa problem, vilket jag inte menar som kritik – greppet smälter in fint i sammanhanget. Vaiana är ju inte vilken Disneyhjältinna som helst, snyggt markerat med en syrlig replik där hon tar avstånd från prinsesstiteln (hon verkar inte veta att den verkligt högre makten har inkluderat henne på sin Disney Princess-sajt).

Om gudarna vill och Disney tillåter lär vi se mer av Vaiana i framtiden. Utmaningen framåt blir att blåsa nytt liv i berättandet utan att göra avkall på vägfinnarens vindtäta karaktär.

Se mer. Äventyr till havs: ”Hitta Nemo” (2003), ”Havets sång” (2014), ”Havsmonstret” (2022).

Läs andra film- och tv-recensioner i DN och fler texter av Sebastian Lindvall