”Tjena, välkommen hem!” hälsar en strålande Fredrik Svedbrant när DN Ekonomi (18/6) stiger på i hans loftgångsetta i Solna. Eller, närmare bestämt, i hans koncept. Den 45-årige arkitekten har nämligen förvandlat sina 34 kvadratmetrar till ett lägenhetshotell med fyra kojliknande bäddar, inspirerat av ”gamla tankar om kollektiv, tillsammans med det japanska kapselkonceptet”. För 5 000 kronor i månaden får de inneboende tillgång till inte bara en egen sovplats och delat kök, bad och tv-hörna – allt insvept i mjuk textil i köttiga toner – utan också ”ett sammanhang”.
Varför upplevs Fredrik Svedbrandts lekfulla former och fryntliga gästfrihet som långt ifrån harmlösa?
I Instagrams kommentarsfält varvas ilska med hån: ”vidrigt”, ”dystopiskt”, ”landlords being landlords”. Men varför känner läsarna så? Varför upplevs Fredrik Svedbrandts lekfulla former och fryntliga gästfrihet som långt ifrån harmlösa?
Tankar om kollektivt leverne och livets minimimått är mycket riktigt ”gamla” – grundläggande för arkitektur och samhällsplanering, rentav. Hur vi delar ytor, ting och sysslor, samt begränsar den privata sfären till förmån för den gemensamma, har i alla tider varit en fråga om både ideologi och resursfördelning.
Klostret är ett tidigt exempel på hur människor utan släktband valde att bo tillsammans för att tjäna ett högre syfte, i byggnader där individuella celler kontrasterades mot kollektiva riter och rum. Upplysningsfilosofen Charles Fouriers falangstär var ett självförsörjande ”familjehotell” där de boende delade allt förutom sovrum – en modell som influerat bland annat den israeliska kibbutzen. Det sena 1800-talets utopiska författare som Edward Bellamy och Charlotte Perkins Gilman föreställde sig frigjorda människor i kökslösa hem, och 1934 uppfördes folkhemsvisionären Alva Myrdals och funkisarkitekten Sven Markelius kollektivhus på Kungsholmen, där små lägenheter kompletterades med allmän barnstuga och restaurang enligt mottot ”individuell kultur genom kollektiv teknik”. I dag diskuteras kollektivet som en anpassning till såväl akut klimatkris som ökade levnadskostnader, ett alternativ till en individualistisk konsumtionskultur, samt en naturlig följd av att kärnfamiljens enklav luckras upp i rörliga enheter.
Tyvärr inryms inte Fredriks etta i denna progressiva arkitekturtradition.
Få människor, i går som i dag, har turen att betrakta compact living som ett koncept eller en livsstil. Japanska kapselhotell och mikrolägenheter är i mindre grad uttryck för en asketisk sensibilitet än för skyhöga hyror, minskad köpkraft och en växande andel singelhushåll.
Mer troligt är att Stockholms ökänt förfärliga bostadsmarknad inte erbjuder något bättre, och att eventuella behov av arbetsro, sexliv, dagsljus eller frisk luft får anpassa sig därefter
Gästarbetare på Northvolt, som enligt Dan Hallemars essä i Expressen (6/7) bor i baracker om 8,5 kvadrat och delar kök med 43 kollegor för 6 000 kronor i månaden, gör det inte av laganda, utan i brist på annat. De barnrikefamiljer som omnämns i makarna Myrdals och Ludvig ”Lubbe” Nordströms rapporter packade inte in sig i kyffen och vrår för att det var mysigare så. De hade inget val. Givetvis är det möjligt att Fredrik Svedbrants hyresgäster faktiskt väljer kapselkollektivet för att träffa likasinnade, leva digitalt nomadliv eller uppnå ett slags prylbantad transcendens. Mer troligt är att Stockholms ökänt förfärliga bostadsmarknad inte erbjuder något bättre, och att eventuella behov av arbetsro, sexliv, dagsljus eller frisk luft får anpassa sig därefter. Det handlar väl bara om inställning? I värsta fall, som Fredrik Svedbrant själv säger, kan ju staden agera vardagsrum.
Problemet är att staden faktiskt inte lämpar sig så bra som just vardagsrum. Få offentliga platser som väger upp för bostadens eventuella brister erbjuds till den som inte kan eller vill betala för sig. Dessutom bidrar fenomen som Airbnb, den uthyrningsplattform genom vilken Fredrik Svedbrantd hittar sina inneboende, till en hyperkommersialisering av bostaden som förvandlar lokalsamhällen till turistbyar och sveper in planeten i ett fotogeniskt vakuum. Sitt globala imperium till trots, säljer företaget in sig som en kaxig utmanare av hotellkedjornas hegemoni, här för att hjälpa vanligt folk att tjäna en extra slant. Enligt en sådan logik är Fredrik Svedbrantd inte en skrupelfri hyresvärd som betalar av sina bolån genom att stuva in unga, övervägande utländska människor i underdimensionerade utrymmen, utan en hygglig rumskamrat.
Vad som anses vara ett drägligt, bekvämt eller åtråvärt hem förändras förstås över tid och efter plats. Stort, litet, dyrt och billigt är relativa begrepp, precis som trångboddhetsnormer och minimikrav är värda att ifrågasätta. Faktum kvarstår, att dessa tillkommit eftersom hög efterfrågan på en oreglerad bostadsmarknad tenderar att trycka lägstanivån stadigt nedåt. Arkitekter, som i sin yrkesutövning jonglerar med Boverkets byggregler, beställarens budget och Hemnets ideal, dras ofrivilligt med i kapplöpningen mot botten. Genom ”smarta”, det vill säga yt- och kostnadseffektiva, rumsliga grepp producerar vi nödlösningar så övertygande att de ofta blir norm. I stället för att som dåtidens falangister, utopister och funktionalister drömma om bästa möjliga, tvingas man resonera i termer av minsta acceptabla. Människors kroppar och förväntningar anpassas till kvadratmeterprisets universella ekvivalent, som vore det upp till gemene man att plikta för marknadens tillkortakommanden, eller upp till hemmasnickrare som Fredrik Svedbrant att designa bort systematiska problem.
Därför blir det lilla kapselkollektivet i Solna en inblick i en hård, kall och klaustrofobisk verklighet, som varken rufsiga ryamattor, laxrosa gardiner eller evighetsspeglar lyckas dölja. Bara för att det går, betyder det inte att det är bra.
