Det förflutna kastar sina långa, mörka skuggor över årets filmfestival. En bjärt kontrast till den heta sensommarsolen som fått Hollywood-stjärnorna att svettas floder på röda mattan. Alla andra, journalister, branschfolk och campande fans, har gripit girigt efter vad som helst som kan fungera som en fläktande solfjäder. Få har klagat över de ovanligt många, långa filmerna, kanske för att de luftkonditionerade biograferna varit en så ovanligt svalkande tillflyktsplats.
Om de senaste årens stora filmteman varit intima och kretsat kring krisande mödrar (2021), försmådda barn (2022) och manliga dilemman (2023) så är det Historien med stort H som löper som en röd tråd genom årets festivalprogram, både inom och utanför tävlingssektionen.
Ingen film passar lika bra i den där skärningspunkten mellan mörker och ljus, dåtid och nutid som den särpräglade amerikanen Brady Corbets (”The childhood of a leader”) mästerliga tävlingsfilm ”The brutalist”. Ett magnifikt verk som kretsar kring en fiktiv, judisk arkitekt som försöker lämna minnen av koncentrationslägren bakom sig och emigrerar till den tänkta friheten i USA.
Blir det en mardröm? Ja. Borde den vinna ett Guldlejon? Också ja.
”Det enda som är brutalt med ’The brutalist’ är längden”, skojade någon om den 3,5 timmar långa filmen som inte innehåller särskilt mycket våld och vars titel anspelar på Adrien Brodys ungerska arkitekt Laszlo Toth som är skolad inom den betongälskande, tyska Bauhausskolan.
Efter att Toth landat i Pennsylvania hamnar han i klorna på Guy Pearces miljonär. En dubbelnatur som vill ha ett Bauhausmonument uppfört till sin mors ära och sola sig i den ungerska stjärnarkitektens glans, samtidigt blir han en talande symbol för den samvetslösa klass som levde gott på migranterna från det söndertrasade Europa. Det är inte otroligt att det manliga skådespelarpriset går till Adrien Brody, vars rollprestation är en tour de force, utan att något känns tungt eller trögt.
Bland uppmärksammade dokumentärer om Leni Riefenstahl och Benito Mussolini finns även svenska ”Israel Palestina på svensk tv 1958–1989” som väckte stort intresse på festivalön Lido. Den sistnämnda bildar en intressant fond till den sjuttiotalsdoftande lilla tysk-schweiziska pärlan ”September 5”, delproducerad av Sean Penn.
Filmen återberättar historien om den amerikanska kanalen ABC:s sportgäng som blev nyhetsledande under OS i München 1972 då palestinska terrorister kidnappade och dödade många israeliska idrottsmän. Peter Sarsgaard och John Magaro har huvudrollerna i ett drama som är tätt och atmosfärrikt samtidigt som det skriver mediehistoria. En högintressant diskussion om moral och pressetik kommer på köpet. Varför den är utskuffad i en sidoserie är en av årets stora festivalgåtor.
En annan lika relevant historisk återblick med bäring på samtiden återfinns i brasilianska ”Central station”-regissören Walters Salles festivalfilm ”I’m still here” (har ingenting med ”Joker”-skådespelaren Joaquin Phoenix att göra).
En livfull och vibrerande familjesaga som i huvudsak utspelar sig i Rio under sjuttiotalets militärdiktatur. Konventionell, men en brutalt stark påminnelse om demokratins sköra väsen, särskilt med tanke på högerpopulisten Bolsonaros fyra turbulenta år.
Skådespelaren Fernanda Torres, matriarken vars make försvinner in i regimens tortyrkammare, lär vara en stark konkurrent till Angelina Jolie och hennes såriga porträtt av operasångerskan Maria Callas i Pablo Larraíns historiskt återblickande ”Maria”.
Nynazismen får sin egen krönika i tävlingssektionens mesta true crime-drama ”The order”, signerat Justin Kurzel (”Nitram”, ”Macbeth”) som utspelar sig i 80-talets USA. Jude Law gör en oväntad actionroll som den djupt traumatiserade FBI-agenten Terry Husk som börjar jaga en vapenstinn, vit makt-sekt. Nicholas Hoult (”The menu”) gör en iskall och karismatisk ledare i djup konflikt med allt som handlar om federala myndigheter.
Även om eftertexterna kanske lite väl övertydligt gör kopplingar till de alt right-grupperingar som var med och stormade Kapitolium i Washington 2021, är det en explosiv nagelbitare som håller publiken i sitt grepp under hela filmens gång.
Filmvärlden är som bekant full av bröder som delar på regiarbetet. De franska systrarna Delphine och Muriel Coulin, vars ämne och realistiska filmspråk för tankarna till den belgiska brödraduon Dardenne, är ett välkommet tillskott. Deras ”Jouer avec le feu” (”The quiet son”) hanterar också den växande, franska högernationalismen fast ur ett mer intimt familjeperspektiv.
Vincent Lindon spelar, som flera gånger förr, en strävsam arbetare. Här gör han en änkling med två unga söner. Den ena är anpasslig som sin far och en god student med siktet inriktad på Sorbonne i Paris. Den andre, Felix, har i brist på bättre sysselsättningar börjar hänga med ett gäng våldsbejakande rasister. Ett ödesdrama som, åtminstone i första hälften av filmen, skickligt hanterar den svåra frågan om föräldrars ansvar och små möjligheter att ingripa när unga människor radikaliseras – eller hastigt sugs upp i kriminella nätverk.
Hemmasonen Luca Guadagninos emotsedda, beatinfluerade ”Queer” går åt ett helt annat, stiliserat håll. Det är en filmatisering av William S Burroughs ofärdiga 50-talsroman med samma titel, där Daniel Craig spelar den vilsne medelålders amerikanen Lee som befinner sig i efterkrigets Mexiko där han blir besatt av en ung och vacker men indifferent landsman vid namn Gene Allerton. Ett kulissdoftande bygge, helt inspelat i legendariska Cinecittà som blir sin egen lilla besatta dockvärld fylld av män i coola 50-talsoutfits.
”Queer” känns dessvärre som en klipp och klistra-konstruktion utan kött och blod, trots de grafiska sexscenerna som inte lämnar särskilt mycket över till fantasin. Det är ändå fint att se Daniel Craig ta upp sin gamla pre-Bond-karriär igen, som innehöll flera vågade arthouseroller.
Årets filmfestival i Venedig har varit besatt av sina ”A-listers”, från Nicole Kidman och Angelina Jolie till farbröderna Brad Pitt och George Clooney i lättsamma ”Wolfs” och vidare över till Joaquin Phoenix och Lady Gaga. Den enda regissör som lyckats skina rejält denna gång är den spanska räven Pedro Almodóvar som gick på röda mattan i en Barbierosa kostym inför galapremiären av hans första engelskspråkiga långfilm ”The room next door”. Ett verk som fått såväl italienska som internationella betygsättare inom kritikerkåren på fall.
Den eviga Tilda Swinton spelar här en gammal krigskorrespondent som bär på en tung ryggsäck av erfarenheter och sorger från ett otal olika konflikthärdar i världen. Hon är döende i cancer men får oväntad hjälp av en vän och författare (Julianne Moore), som just gjort succé med en bok om sin egen dödsångest.
De två kvinnorna förenas i ett sista gemensamt projekt som kretsar kring rätten att välja sin egen död. ”The room next door” kan visst ses som ett inlägg i eutanasidebatten men förgrenar sig ändå konstnärligt på ett sevärt och färgstarkt sätt. Samtidigt är det som om något ändå går förlorat i den lite övertydliga engelska språkdräkten. I sina senaste två mästerverk ”Smärta och ära” och ”Parallella mödrar” har Almodóvar skildrat trauman med en befriande lätthet. Här blir det mer tungrott, även om han fortfarande besitter superkraften att mejsla fram minnesvärda kvinnoporträtt.
När Guldlejonet ska delas ut i Venedig på lördag kväll kommer det regerande ”Joker”-gänget med all säkerhet gå chanslösa. Trots Phoenix och Lady Gagas iögonenfallande dödsdans i ”Joker. Folie à deux” finns det inte tillräckligt mycket nytt i den dystra uppföljaren. Kanske är det ändå spanska veteranens tur att hämta hem sitt första Guldlejon, vilket inte skulle vara fel, men det vore ändå filmiskt motiverat med en 36-årig förnyare och visionär som Brady Corbet, som stå med ena foten i historien och den andra i framtiden.
Fakta.Venedigs filmfestival
Den 81:a filmfestivalen avslutas på lördag 7/9. Då delas de stora priserna ut: Guldlejonet för bästa film, Juryns stora pris, Silverlejonet för bästa regi, Juryns lilla pris för tredje bästa film och Coppa volpi för bästa kvinnliga respektive bästa manliga skådespelare.
Sidoserien Orizzonti delar också ut pris, i den juryn återfinns den svenska skådespelaren Tuva Novotny. Den svenska samproduktionen ”Quiet life” med Lena Endre har chans att vinna där.
Årets Guldlejonjury leds av Isabelle Huppert och innefattar även regissörerna Guiseppe Tornatore (”Cinema Paradiso”), James Gray (”Ad astra”), Andrew Haigh (”All of us strangers”) och Agnieszka Holland (”Green Border”).
De fem senaste Guldlejonvinnarna: ”Joker” (2019), ”Nomadland” (2020), ”Omständigheter” (2021), ”All the beauty and the bloodshed” (2022), ”Poor things” (2023).
Läs mer om film i DN och fler texter om Venedigs filmfestival
