”Joker 2: Folie à deux” har haft sinnesjukt mycket att leva upp till inför världspremiären i Venedig. Ettan hedrades med festivalens finaste pris, Guldlejonet. Joaquin Phoenix gick vidare och vann en Oscar för sitt såriga porträtt av den söndermobbade och splittrade partyclownen Arthur Fleck – och filmen drog in en miljard dollar i biljettintäkter.
Mycket har hänt sedan 2019. En pandemi, en biokris, ett krig i Europa och politiska krutdurkar över hela världen. Inte så konstig att mörkret i Gotham djupnat till svartaste svart, fem år senare.
Det var ett förtröstansfullt miniteam bestående av regissören Todd Phillips samt stjärnorna Joaquin Phoenix och Lady Gaga som mötte pressen efter visningen. Det var bara elefanten i rummet, frågan om varför Phoenix nyligen hoppade av sitt hjärteprojekt, som gav stjärnan något ”Joker”-mörkt i blicken: ”Om jag svarade skulle det bara handla om mitt perspektiv, de andra inblandade är inte här, så det skulle inte vara till mycket hjälp”, förklarade Phoenix.
Han berättade hellre om hur han drömt om att Jokern sjöng på en scen, vilket också visade sig få en avgörande betydelse för den nya filmen. I Venedig berättade Todd Phillips att musikalscenerna kom naturligt: ”Arthur hade redan i ’Joker’ musik i huvudet hela tiden. Alla låtarna i den nya filmen fanns med i manus, sånger som Flecks mamma spelade för honom och som format honom”, sa Todd Phillips.
I en tidigare intervju förklarade regissören att målet var att filmen skulle kännas som om den var gjord av ”crazy people” – ”som om galningar styr över sinnesjukhuset”. Och precis som titeln anger så står psykisk sjukdom och dissociativa identitetsstörningar helt i fokus denna gång. Det är också det försvar som Arthurs Flecks advokat åberopar i den rättegång där Fleck/Joker får svara för de fem mord som ägde rum i första filmen.
Om originalet var en slags livsresa som tog huvudpersonen från ett förödmjukande utanförskap till någon sorts klarsyn och ett eftertraktat kändisskap, så är uppföljaren en kalejdoskopisk mix av psykothriller, sjukjournal, musikal (!) och rättegångsdrama på en och samma gång. Men kanske framför allt – en tragedi.
I ”Joker 2” får Arthur Fleck en aning om vad kärlek kan vara, förkroppsligad av medfången Lee Quinn (Lady Gaga) på den rättspsykiatriska avdelning där Fleck befinner sig i väntan på rättegången. Deras gemensamma vision om ett själarnas möte gestaltas som anarkistisk frihetsdröm i en färgstark och bedårande svit musikalnummer fyllda av gamla örhängen – även om de dansar på avgrundens rand. Att även Phoenix sjunger själv adderar en råhet och äkthet som snyggt kontrasterar de lite mer parfymerade sagosekvenserna inspirerade av de klassiska filmmusikalerna från det förflutna. Bloss i mörkret.
Den förra filmen riktade udden mot ett inhumant samhällsystem utan sociala skyddsnät. Men uppföljaren snarare ett hjälplöst vrål mot den toxiska blandningen av konstant institutionellt våld och hjärtlös medial sensationslystnad. Inga festliga dansnummer och kaxigt drömska ”fuck the system”- attityder hos huvudpersonerna kan dölja det faktum att Arthur Fleck, oavsett skepnad, förblir utsatt.
Jämfört med den expansiva och överraskande första filmen, blir uppföljaren lite mer entonig och den rebelliska lågan är släckt. Kombinationen av utanförskap och våldskapital är uppenbarligen mer kontroversiell i dag.
Men Lady Gaga gör sin bästa roll hittills, med en lömsk karisma som bränner genom duken. Joaquin Phoenix är förstås magnifik även denna gång, plågsamt avmagrad, men också avklarnad på ett magiskt sätt. Och hans sätt att sjunga den engelska versionen av Jacques Brels ”Ne me quitte pas” i en avgörande scen förblir festivalens mest hjärtskärande ögonblick.
Läs mer om film i DN och fler texter av Helena Lindblad från Venedigs filmfestíval
Joaquin Phoenix: Den gode, den onde och den fulsnygge
