Nyss fyllde Beppe Wolgers och Per Åhlins älskvärda klassiker ”Dunderklumpen” 50 år. En halsbrytande blandning av animation och spelfilm, magi och realism, vemod och humor, djupt förankrad i den sagolika jämtländska naturen. Vid premiären hösten 1974 drog den Toots Thielemans-gungande rullen en jättepublik till biograferna. Ett utropstecken i den stabilt kvalitativa svenska barnfilmstraditionen.
Alla som var barn då minns hur svältfödda vi var på animerade filmer. En och annan Disneyfilm på bio, och så en timme Kalle Anka på julafton. Klipp till 2024 med ett barn- och familjefilmsutbud som kan kännas lika oändligt som universum, särskilt när det gäller de animerade filmerna. Storproducenter som Disney och Pixar konkurrerar med nyskapande och konstnärligt högpresterande japanska, franska, brittiska och irländska animationsstudior. Samt naturligtvis ett träsk av kolorerat, skrikigt, anonymt skräp.
Biograferna har i sin tur ett stort och säljande utbud, fyra av tio filmer på Biotoppen är barnfilmer. När det gäller svensk film är barngenren det enda som inte krisar biljettmässigt. ”De kommersiella barnfilmerna blir lok i ett biotåg, för de drar mycket publik”, sade Janne Vierth, barn- och ungdomsfilmkonsulent på Svenska Filminstitutet i DN-artikeln ”Svensk barnfilm behåller greppet om biopubliken” i slutet av 2023.
Bortom ”LasseMaja”-, ”Sune”-, ”Håkan Bråkan”- och ”Bamse”-filmerna finns den årliga barnfilmsfestivalen BUFF i Malmö för mer arthousefeeling. Sveriges två största filmfestivaler, Göteborg och Stockholm, erbjuder separata evenemang för barnpubliken. Unga Cinemateket visar filmer för barn och unga varje söndag för en femtiolapp, alltifrån klassiker till storfilmer. Och så vidare.
När valmöjligheterna är så många så är frågan vad barn och deras vuxna ska välja naturligtvis en rejäl utmaning för många familjekonstellationer, men också hur man ska titta. I den nyutkomna, akademiska antologin ”Swedish children’s cinema. History, ideology and aesthetics” (Palgrave MacMillan) skriver redaktören och forskaren Malena Janson lite hur man kan besvara den gamla frågan om vilken typ av film som passar olika åldrar. Hon menar att man måste ta med själva kontexten i beräkningen. Att titta ensam på en skärm, tillsammans med klasskompisar på en skolbiovisning eller hemma i soffan med resten av familjen kan ge helt olika upplevelser för barnpubliken.
När alla olika åldrar lever sina mer eller mindre separata liv på nätet är väl den ultimata lyxen att hitta något som barn och vuxna kan se tillsammans. Inte så lätt (och i ärlighetens namn kanske inte alltid i stunden det festligaste som förälder) men en given gemenskapsvinst i slutänden. Och väljer man något av de 24 tipsen i DN:s strömningsguide för barn så kan jag garantera att man får mycket att prata om efteråt.
Läs mer om film i DN och fler texter av Helena Lindblad
