Roman
Åsa Nilsonne
”Fru Gregorius”
Natur & Kultur, 116 sidor
”En kvinna i grossess är något förskräckligt. Ett nyfödt barn är vedervärdigt. En dödsbädd gör sällan ett så ohyggligt intryck som en barnsbörd, denna förfärliga symfoni af skrik och smuts och blod.”
Åsa Nilsonnes parafras på Hjalmar Söderbergs roman ”Doktor Glas” från 1905 är försedd med ett motto som även Söderberg-aficionadon studsar över. Skrev han så? Ja, det är väl i linje med att se Stockholms skärgård som kalops, ett uselt landskap lika motbjudande som fattigt folk. Doktor Glas tycker tvärtom. Och det var ju Doktor Glas, svensk litteraturs mest älskade, eller åtminstone respekterade, misantrop som tänkte högt i rötmånadshettan i boken med hans namn. Melankoliker eller prematur incel?
Denna höst får han nytt liv – än en gång – i Bengt Ohlssons ”Helga” och i Åsa Nilsonnes ”radikala omtolkning” av dramat om den unga Helga som får Glas att döda hennes make.
Nilsonnes Helga är en ”Fru Gregorius” som är lycklig i sitt äktenskap. Pastorn skildras vackert åldrad; god, inkännande och ödmjuk, därtill åtrådd av sin unga hustru, som om viagra låg vid sängen. (Söderberg anger pastor Gregorius ålder till 56, 57, men ur Glas synvinkel ses han som en uråldrig vivör.)
Det som fattas dem är ett barn och Helga blir besatt av att ordna saken, att bli en riktig kvinna.
Ändå är Nilsonnes Helga nästan anakronistiskt modern. Men hon förblir ändå trovärdig, på samma sätt som romanspråkets fåtaliga anakronismer, som ”pausa samlivet”, inte förtar stilens lyftkraft. Hon är försedd med en frank sexualupplysare till faster, har väninnor att anförtro sig åt, och bestämmer sig för att ta den självgode Klas Recke till älskare, bli gravid och låta barnet bli pastorns. Doktor Glas blir ett medel, manipulerad av andra, möjligen högre, skäl och persongalleriet stuvas om men består.
”Fru Gregorius” är luftig och paradoxalt sorglös att läsa, och det slår mig att just luftigheten är Helgas problem. Hon är en ljus romangestalt, går med lätta steg genom staden och över kyrkogårdarna, liksom omhuldad av livet. Det hon vet om livets skuggsidor, inte minst för kvinnor, uttrycks som något förflutet. Nu rivs för ljus och luft.
Men är inte livets mörka erfarenheter också något hon hungrar efter? Känns inte hennes ogenomtänkta plan nästan självdestruktiv för att risken och faran attraherar, för att hon vill känna livets allvar? Eller är hon bara på väg ut ur kvinnans icke självförvållade omyndighet, som Söderberg skrev om, när han ömsom hånade fula kvinnor, ömsom hade Glas barmhärtiga blick på den rika änkan, ensam och uppassad som rik änka? Hennes bedrägeri kanske kan ses som en offergåva om man bortser från priset.
Så blir Åsa Nilsonnes fan fiction en illustration av Glas ord hos Söderberg: ”moralen är en karusell, som går runt”, och än mer aktuellt, att svängningstiderna inte är sekler eller tidevarv, utan ”minuter och sekunder”.
”Har man rätt att ta en människa ur en bok och sätta den i en annan?” frågade Kerstin Ekman i sin täta metaroman ”Mordets praktik” (2009) – och reptilhjärnan fräser nej, kannibalism och lånta fjädrar. Men som läsare i litteraturens nattliga skogar säger jag ja, tack.
Läs fler texter av Ulrikas Milles och fler recensioner av aktuella böcker i DN Kultur.
