Detta är ett kåseri. Skribenten svarar för eventuella åsikter i texten.
Man kan sucka och himla åt de gamla etikettsreglerna och kalla dem småborgerliga restprodukter. Men ofta har de en rimlig förklaring. Man tackar för en present som någon skickat, för då vet givaren att den kommit fram. Det finns en klädkod för att ingen ska riskera att kvällen förstörs av att man är den enda på festen med smoking eller slitet linne.
Och man pratar inte om politik med främlingar. Varför? För att där står man på partyt med en pajsare som häver ur sig att kärnkraft är toppen och feminism botten – när alla vet att det är precis tvärtom. Och så påpekar man det, och den där andra tar inte alls till sig av ens kloka argument utan bräker fram floskler så oerhört korkade att man bara blir tvungen att knuffa ner hen i bålskålen.
Detta brukade vi ju veta. Oftast trumpetade vi inte omedelbart ut våra åsikter om USA:s utrikespolitik, ungas sexmoral och värdet av en slopad marginalskatt till varenda Kålle och Ada vi sprang på.
I stället talade vi om vädret.
Enter internet. En uppfinning gjord just för denna idioti – att börja prata, skrika, bröla politik till människor vi aldrig sett förut.
”Nu måste vi rädda den utrotningshotade blå rödhaken”, skriver Andersson i någon Facebooktråd, varpå Pettersson omedelbart svarar: ”Vadå rödhaken, det är faktiskt hockeyrinkar för transpersoner som behövs!” och Lundström kastar sig in från ingenstans med ett: ”Er okunnighet är frapperande, fattar ni inte att vi i dagens läge måste miljardsatsa på osynliga ubåtar!”
Och så har vi direkt inte två utan tre läger som inte bara hade knuffat ner varandra i bålskålen, om sådan funnes, utan gärna dränkt varandra i den.
”Upprätthåll, om du så behagar, en bestämd politisk mening, men för den ej till torgs vid varje tillfälle”, skriver Cecil B Hartley i sin ”A gentleman’s guide to etiquette” från 1875. Om alla följde detta kloka råd skulle Donald Trump bara ha varit en tv-föredetting med ett vittrande fastighetsbestånd.
Håller ni inte med? Skicka ett brev. Eller bara strunta i det.
Läs fler kåserier, till exempel Helmerson om varför Stockholms cyklister hatar ögonkontakt.




