Stina Baltzari, 23, har jobbat i gruvan i Kiruna sedan hon slutade gymnasiet. De flesta i staden söker sig dit i den åldern och merparten får jobb om de vill.
Hon arbetar för tillfället som driftoperatör en dryg kilometer under jord och ser till att malmen, en av Sveriges viktigaste naturtillgångar, kommer upp till ytan och kan förädlas.
– De förstärker ju berget och sätter in kamjärn och annat för att hålla det uppe, men när de skjuter så blir det skrot och kommer med bland allt annat. Då kommer vi in och försöker få bort så mycket skrot som möjligt efter vägen så det inte stoppar flödet, säger Stina Baltzari.
Hon och omkring 5 200 kolleger ligger bakom LKAB:s vinst och miljardutdelningar till staten de senaste åren. Stina är fackligt engagerad som skyddsombud på sin arbetsplats och intresserad och drivande i jämställdhetsfrågor på jobbet. Men i årets avtalsrörelse är det framför allt en sak som väger tungt för henne.
– Det är lönen. Det är därför vi är här allihopa och det kommer nog alltid vara det viktigaste, säger hon.
Som fackligt engagerad har hon fått mer insyn i hur den andra sidan, arbetsgivaren, ser på saken. Lönerna får inte sticka iväg så att det skadar bolagets konkurrenskraft brukar det heta.
Hon har förståelse för argumentet men att stå tillbaka och låta löneökningen ätas upp av inflationen går inte för sig, säger hon. Inte en gång till.
– Det är väldigt många som var besvikna över hur det blev 2023 när inflationen var så hög och vi inte fick någon riktig ökning egentligen, säger hon och fortsätter:
– Jag förstår att man inte kan lägga hur mycket som helst, då blir det problem med att vi blir för dyra och då kommer andra företag in och tar våra jobb, men jag tycker ändå att vi ska få en rejäl ökning nu.
Tolv mil söderut, i Gällivare, är tongången liknande. Thomas Larsson, ordförande i IF Metall-klubben Gruv 4:an på LKAB, tycker att det är hög tid för mer pengar i lönekuvertet.
Han pekar på LKAB:s goda resultat, 8,7 miljarder kronor förra året, och att svensk industri som helhet som också går bra.
– Självklart borde vi få till något bra i år. Vi vet att trots det som händer runtom i världen så går svensk industri väldigt bra nu, säger Thomas Larsson.
Medlarna i industriförhandlingarna, Opo, lade i fredags fram ett bud med 7,7 procents löneökning över tre år – knappt 2,6 procent i årstakt samtidigt som Riksbanken spår en genomsnittlig inflation på 2,5 procent 2025.
Facken inom industrin har sagt nej, men arbetsgivarna tycker att det är ett bra avtal. Det är i nivå med avtalet som nyligen tecknades mellan industrins parter i Finland.
Thomas Larsson, som sitter med i de centrala industriförhandlingarnas gruvdelegation, har full förståelse för att omvärlden spelar roll. Men att bara peka på Finland håller inte menar han.
– Finland är i ett helt annat läge. Deras industri går inte alls lika starkt som Sveriges. Ta norrmännen i stället som har en löneökningstakt på över 5 procent. Varför vill man inte titta åt det hållet, frågar han sig.
Vad vore en rimlig nivå?
– Vi på gruvsidan tycker att industrifacken kunde ha spänstat på lite i sitt krav. Kanske skulle man ha bett om mer och då kunnat landa någonstans där kravet är nu, strax över 4 procent i årstakt. Man borde ha varit tuffare, säger Thomas Larsson.
