I början av november 2023 stiger en ung man in på ett socialkontor i Göteborg och säger att han vill ändra sitt liv.
Enligt dokument som DN har tagit del av, berättar han då om sina kriminella kopplingar och ber om hjälp.
– Mitt största intresse just nu är att bli den bästa versionen av mig själv, säger han till socialsekreteraren.
Han vill göra sin familj stolt igen, fortsätter han. Och han har en plan.
Ett halvår senare är han död.
Hans mamma minns ett vardagsrum fullt av släkt och vänner.
Bara någon dag innan var hon i Marocko tillsammans med sina barn, alla förutom den äldsta sonen. De var på semester och hade tillbringat hela den första dagen ute.
På kvällen ringde hennes bror. Han uttryckte sig kryptiskt. Något allvarligt har hänt och de måste åka hem med en gång.
Klockan sex på morgonen nästa dag flög de till Köpenhamn. På flygplatsen väntade brodern, blek och förtegen, och körde dem till Göteborg. Han undvek hennes blick.
– Jag tänkte att min man kanske ligger i koma. Eller att något har hänt med min andra bror, eller min syster. Tusen mörka tankar kom och gick, säger hon.
Framme vid huset var gästparkeringen full. Mamman rörde sig mot sin lägenhet och möttes i dörren av en vän.
– Hon sa: Kom in, ta av dig sjalen, andas. I vardagsrummet såg jag min syster från Stockholm. Jag frågade: Ljuger ni för mig, har min man gått bort? De bad mig sätta mig och min bror satte sig mittemot. Han tog mina händer och sa: Det är inte din man, det är din son.
Efter det minns hon inget.
Sonen blev bara 23 år gammal. Han sköts med elva skott utanför sitt hem – ett boende där han hade placerats av socialtjänsten.
Några dagar senare var familjen i hans lägenhet för att samla ihop hans saker. Mamman minns med ett varmt leende att hon hittade tre olika tvättmedel i hans badrum.
– Ett för vita kläder, ett för svarta kläder, ett för färgade. Han var alltid så noga med sina kläder, säger hon.
Lägenheten andades nystart, tyckte hans syster.
– Vi kollade i hans skåp och såg massa kryddor och nya kastruller. Han försökte lära sig laga mat. Han var inte så bra ännu. En gång ringde han mig från mataffären och sa: Jag ska göra tacos, vad behöver jag för ingredienser? säger hans syster och skrattar.
Han hade inte berättat varför han hade flyttat eller att han ansågs vara avhoppare från kriminalitet.
Hans tystnad var ämnad att skydda dem, det är de övertygade om. Men nu, när det värsta har hänt, har den gjort hans död obegriplig.
– Vi hade nästan daglig kontakt. Han svarade alltid när jag ringde. Han kom hem ofta och följde med på sina småsyskons matcher. Det går inte ihop med bilden av en kriminell som mördas på det här sättet, säger mamman.
Helgen innan han sköts hade han varit hemma hos familjen och suttit med småsyskonen runt matbordet till sent på natten.
– Han pratade med dem om skolan, att de måste lyssna på mamma och tänka på sin framtid. Han var så fin, nyklippt med fixat skägg. På ett sätt kändes det som att han sa hejdå till dem den kvällen, säger systern.
Mordet tros ha skett inom ramen för en konflikt mellan två rivaliserande gäng i Biskopsgården i Göteborg – Södra och Norra – som pågått i två decennier och skördat ett 20-tal liv.
Familjen hade bott i området tidigare och hans syster minns det som en otrygg tid.
– Ibland kunde min pappa inte komma iväg till jobbet, för utanför parkeringen där han hade bilen var det gäng som samlades, säger hon.
För att skydda barnen flyttade familjen till en annan del av staden. Där verkade allt gå bra. De är en idrottsfamilj och syskonskaran sögs snabbt upp av olika idrottsföreningar i området.
För den äldste sonen var fotbollen närmast en besatthet. Han började på en nystartad idrottsskola i sitt nya område. Men han behöll kontakten med vännerna i Biskopsgården, vilket senare skulle visa sig vara ödesdigert.
Från mammans perspektiv kom problemen när han började på en gymnasieskola i stan. Hon fick allt oftare sms om att han kom sent till lektionerna.
– Jag sa till honom: Om det händer igen, så följer jag med dig till skolan. Han trodde att jag skojade. Men jag gick dit och stannade en hel dag, från 9 till 15. Jag fick ingen bra känsla. Det kändes inte som att hans kompisar tog skolan på allvar, säger hon.
Betygen rasade. När en kompis skadades och lämnade fotbollslaget, ville sonen inte heller spela längre. Han gick ut gymnasiet utan examen. Han lyckades plugga upp sina betyg och började plugga till civilingenjör, men problemen fortsatte.
– Det blev bara mer och mer saker. Han kunde komma hem med kläder jag inte kände igen. Han började komma hem sent på kvällarna och kunde ljuga om var han varit. När jag blev arg blev han helt tyst och bad om ursäkt, men jag fick aldrig veta något, säger mamman.
Två gånger på tre år åtalades han för grov brottslighet.
Sommaren 2021 övervakade polisen en gård i Biskopsgården med drönare och såg en grupp killar gömma ett vapen i en blomlåda.
Sonen var en av fyra som åtalades för grovt vapenbrott och den ende som friades – tack vare att han lämnat gruppen för att ta ett samtal från sin mamma vid brottstillfället.
Våren 2023 greps han då han befann sig i en lägenhet där man sålde droger. Även i detta fall friades han eftersom det inte gick att bevisa att han hade deltagit i försäljningen.
Men månaderna i häktet var svåra. Mamman tror att det var då som han bestämde sig för att ändra sitt liv. En månad efter att han släpptes sökte han hjälp hos socialtjänsten.
Socialtjänstens utredning, som DN har tagit del av, ger en inblick i hur han upplevde sin situation, den där novemberdagen då han sökte hjälp.
Han behövde någonstans att bo, sa han och hjälp att avhålla sig från kriminalitet. Han hade kommit in på en programmeringskurs som han skulle läsa fram till sommaren och därefter skulle han söka till en längre it-utbildning.
Hotbilden beskrevs i vaga ordalag. Han sa att han inte ville bokföra sig på någon adress eftersom han blev ”uppsökt på nätet”. Han trodde att det berodde på att han hade vänner inom nätverket Norra Biskopsgården.
SAV, kommunens samlade avhopparverksamhet, fick bedöma hans ärende. Även polisen kopplades in och beskrev honom som en aktör som befann sig i utkanten av ett kriminellt nätverk.
Själv ansåg han sig inte ha någon gängtillhörighet. Tidigare hade han haft vänner på båda sidor av Biskopsgården men sa att Södra nätverket uppfattade honom som tillhörande rivalerna.
Hotbilden mot honom bedöms dock vara låg. Han beviljades ett socialt boende med stöd inom Göteborg och flyttade in i februari 2024. Några månader senare var han död.
Mamman rör sig vant på den nya delen av Kvibergs muslimska begravningsplats. Hon stannar vid sonens grav, vänder ansiktet mot den gråa skyn och håller upp händerna.
Hon minns varje detalj från ögonblicket hon fick beskedet om hans död – broderns ansikte, hennes händer i hans, hans skjorta. Efter det är det bara svart.
Hon har fått höra att hon skrek rakt ut, grät och svimmade. Ambulans tillkallades och hon minns att en röst sa att hon är i chock, att man ska låta henne sova.
– Jag kunde inte röra min tunga, jag kunde inte öppna mina ögonlock. Min bror bar mig till mitt rum. När jag somnade kändes det som att jag hörde allt alla sa men jag förstod inget.
Hon grät när hon fick se sin son på sjukhuset och på begravningen. I övrigt beskriver hon ett slags stumhet inombords.
– Jag önskar att jag kunde gå ut och bara skrika och få ur mig allt. Men det går inte. När vi besöker graven kan jag ibland tänka att det inte är sant, att socialtjänsten har gömt honom någonstans, som på film.
Med tiden blir det inte lättare. Det finns fortfarande så många obesvarade frågor. Sorgen har smält samman med vardagen och förändrat henne.
– Jag brukade vara glad och positiv. Färgglad. Mina barn retade mig för att jag alltid hade blommor och fjärilar i sjalen. Nu bär jag alltid svart för det är så jag känner mig på insidan.
Hade sonen berättat allt för socialtjänsten? Hade socialtjänsten och polisen felbedömt hotbilden? Det finns inga säkra svar.
Under tiden på boendet träffade han en kontaktperson varje vecka som i senare förhör med polisen beskriver honom som väldigt skötsam men något inbunden.
Han pratade aldrig om att han skulle känna sig hotad, men lyfte vid två tillfällen att han inte ville bo på första våningen och bad om att byta lägenhet – vilket inte beviljades.
Enligt en kommunanställd med insyn i stadens avhopparverksamhet borde boendet ha reagerat på detta.
– Alla varningssignaler borde ha gått igång. Ofta har de vi möter levt i kriminella miljöer ett tag, det blir något slags vardag. De kan inte alltid själva objektivt bedöma hotet. Dessutom är hotbilder föränderliga. En hotbild kan vara låg i dag och så blossar en konflikt upp igen och då måste vi vara snabba med att ompröva, säger hen.
Den kommunanställde har inte arbetat med detta ärende men säger att det generellt finns brister med den hjälp som erbjuds en del avhoppare.
– Har man en hög hotbild och måste bort från Göteborg, då finns dyra lösningarna med privata skyddade boenden. Vid lägre hotbild, då fastnar vi i vanliga lösningar som sätts in vid bostadslöshet, det vill säga boenden med stöd. De är inte riggade för att möta avhoppare och har ofta inte det säkerhetstänk som krävs.
Socialsekreterare som har hanterat fallet har avböjt att kommentera det enskilda ärendet för DN.
Boendet där mordet skedde anmälde sig självt till Inspektionen för vård och omsorg, Ivo, efter händelsen på grund av bristande kompetens i att jobba med avhoppare från kriminalitet. Ärendet handläggs fortfarande.
Samma dag som mordet skedde greps en 17-åring misstänkt för dådet. I oktober åtalades han för mord.
Utredningen gav enbart en skissartad bild av motivet. En områdespolis kopplade sonen till Norra Biskopsgården. 17-åringen ansågs vara löst kopplad till rivalerna i Södra. Av utredningen framgår att han troligen hotats till att utföra dådet, men av vem och varför är oklart.
Ynglingen själv höll ett kort anförande i rätten, nekade till brott och var i övrigt knäpptyst.
När vi träffas har mamman och systern precis tillbringat en vecka i rättssalen ansikte mot ansikte med honom.
– Jag kommer inte över hur ung han var, säger systern.
Mamman nickar.
– Det var inte någon tuff kille som kom in och inte brydde sig. Jag såg att han försökte titta på mig från sidan. Det var uppenbart att detta inte var hans idé. Jag kan inte hata honom. Det enda jag tänkte var: han kunde ha varit mitt barn, säger mamman.
17-åringen dömdes till sju års fängelse. Domen blev inte någon upprättelse för mamman. Hon ser det som ännu en tragedi.
– Jag vill inte se den här lilla killen på nyheterna igen, att han gör något annat dumt. När han kommer ut, hoppas jag att han förändrar sitt liv. Jag hoppas bara att han får den hjälpen min son inte fick.
