Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.
Drama
”Den svenska länken”
Regi & manus: Thérèse Ahlbeck, Marcus Olsson
I rollerna: Henrik Dorsin, Sissela Benn, Jonas Karlsson, Marianne Mörck m fl. Längd: 1 tim 42 min. Språk: svenska. Netflix premiär 19/2.
”Det är ett mirakel!”
”Nej, det är byråkrati.”
Henrik Dorsin sätter som vanligt sin torra replik med oklanderlig tajming. Han spelar Gösta Engzell, en svensk UD-anställd som med hjälp av så kallade ”provisoriska” pass räddar en massa judar undan nazisterna. Med pappersexercis som vapen skapade denne sällan besjungne hjälte mikrokaos på de tyska ambassaderna i Norden, vilket inspirerade till den oftare hyllade Raoul Wallenbergs ”skyddspass”.
”Den svenska länken” lär följa det verkliga skeendet men regi- och manusduon Thérèse Ahlbeck och Marcus Olsson har så klart dramatiserat och dresserat verkligheten för att passa in i lagom långfilmstid.
Berättelsens Sir Väs, den nazistkramande kabinettsekreteraren Söderström (lustfyllt gestaltad av Jonas Karlsson), är en påhittad figur som får inkarnera Sveriges medlöperi. Engzells kavata kollega Rut Vogel (Sissela Benn) är i sin tur sannolikt en flirt med vår tids krav på jämställdhet framför kameran.
Ensemblen är celeber, kryddad med ett för ämnet oväntat många komiker.
Ensemblen är celeber, kryddad med ett för ämnet oväntat många komiker. Bo Widerberg tog på sin tid en risk när han gav den molokne huvudrollen i ”Mannen på taket” till Knas-skojaren Carl-Gustaf Lindstedt – vilket som bekant visade sig vara ett genidrag.
Här hittar vi hela tre humorister. Förutom Dorsin och Benn dyker även Johan Glans upp. De första två får så mycket skärmtid att de hinner göra människor av sina roller men när den vattenkammade Glans dyker upp i bara några korta scener letar min blick automatiskt efter David Batra i ”Kvarteret Skatan”-peruk.
”Den svenska länken” är med andra ord en film med kluven personlighet. En vådlig mix av (över)tydlig tv-teater, historiskt drama och stundtals komedi – som om filmskaparna bara inte kunde låta bli, när de ändå hade ett gäng professionella lustigkurrar i rummet.
Men det är å andra sidan symptomatiskt för det splittrade narrativet om Sveriges agerande under det andra världskriget. Undfallenheten inför Hitler gör att vi inte, som norrmännen, kan slå oss för bröstet och en film som hyllar vår samlingsregerings balansakt på tunn politisk lina (vilket ändå sparade många liv) skulle nog vara svårsåld. Bättre då att göra ett pedagogiskt drama i dur, med generiska skurkar och en folklig kämpe med drag av den gamle toffelhjälten Lille Fridolf.
Lite irriterande är det dock att filmskaparna (eller kanske en ängslig byråkrat på Netflix?) inte litar på att publiken ska förstå filmens dialog. Förment ”svåra” ord och begrepp som ”prejudikat” och ”den gordiska knuten” förklaras därför i skojfrisk grafik eller bökiga repliker. Det sker bara några gånger men tillräckligt ofta för att sätta ett hämmande black* om illusionens fot .
(*black = fotboja, kloss).
Se mer: Tre andra svenska filmer om det andra världskriget: ”Rid i natt” (1942), ”1939” (1989), ”God afton, herr Wallenberg” (1990).
Läs fler film- och tv-recensioner i DN
