Hernan Diaz berättar en grym saga om de svenska Amerikafararna

Argentinskfödde Hernan Diaz växte upp i Sverige med sin familj under några barndomsår innan de flyttade till USA. Diaz skriver på engelska och debuterade sent men lyckosamt, 2017 då han var över fyrtio, med romanen ”På avstånd”. För sin andra roman, ”Egendom”, fick han Pulitzerpriset 2023 och i den prisvinnande romanen om amerikansk finansvärld före och efter depressionen lekte Diaz med sanningsanspråk och skrivande, och han utforskade vem som egentligen äger en berättelse. Kvinnoporträtten i ”Egendom” hyllades särskilt. Och kanske kan man se det som att de tystade och ganska fördomsfullt skildrade kvinnorna i hans debutroman helt enkelt måste få utrymme och röst i hans nästa bok.

Nu kommer alltså hans debutroman ”På avstånd” i svensk översättning av Fredrika Spindler, som skickligt fångar Diaz litterära anspråk med en typ av lite omständligt och arkaiskt språk. Det blir en urmanlig berättelsernas berättelse, där både miljöer och personer får mytiska drag. Föga förvånande beskrivs huvudpersonen Håkan Söderström i inledningsscenen som ”en gammal, stark Kristus”. Han har just klivit upp ur en isvak och återvänder till den av stora isflak instängda skonerten, där passagerarna består av företrädare för San Francisco Cooling Company, guldletare och pälsjägare. De är på väg till Alaska. Men eftersom fartyget inte kan ta sig någonstans förrän isen smält eller krossats får männen samlas runt lägerelden. Och den mytomspunne legenden Höken – det namn som Håkan är känd under – börjar berätta om sin odyssé och sitt lidande liv.

Men det är knappast Håkan själv som för ordet i den här tredjepersonberättelsen, snarare skapar en allvetande berättare den cirkelformade berättarstrukturen runt den ensamma och avvisade mannens kamp för att överleva i ett öde landskap, helt utlämnad till elementen. Det står genast klart att ”På avstånd” inte har några realistiska anspråk att skildra en fattig svensk mans emigration till Amerika vid andra halvan av 1800-talet – det är snarare en genrelek med fiktionen om drömlandet i väst, ett vilda västern med sina nybyggare, pälsjägare, guldletare och trosbröder som söker efter möjligheter att överleva, skapa fördömande samfund eller bli rika. Och att utrota dem som står i vägen för lycksökandet, oavsett om det är urbefolkningen eller medresenärerna. Det är också en grym saga om exil och utanförskap.

Jag kommer att tänka på romanen ”W” av Steve Sem-Sandberg när jag följer Håkans alla fysiska umbäranden och besvikelser

I begynnelsen var de två unga bröderna Söderström, i den utarmade byn vid sjön Tystnaden i Sverige. Men storebrodern Linus försvinner i Portsmouth när de ska kliva ombord på fartyget som ska ta dem till Nujårk, som de icke läskunniga bröderna hör att stadens namn uttalas. Själv kliver Håkan på fel båt och går i land på den amerikanska västkusten, och därför tvingas han också företa sin ständigt prövande ökenvandring österut.

Längtan att återfinna sin älskade bror och komma fram till New York är länge det som håller Håkan vid liv. Jag kommer att tänka på romanen ”W” av Steve Sem-Sandberg när jag följer Håkans alla fysiska umbäranden och besvikelser, hur omständigheterna gör att han både blir ohyggligt utsatt och utsätter andra. Men även på hur Ola Larsmo i ”Swede Hollow” målar en smärtsam fast mer realistisk fresk över utsatta Amerikafarare från Sverige.

Diaz tecknar en varig bild av förvisning, språklöshet och hårda livsvillkor där den starkes lag råder. Och den amerikanska urberättelsen är ju fylld av män som misslyckas med att uppnå drömmen – drömmen finns där snarare som en förbannelse och skrattspegel.

Läs fler texter av Kristina Sandberg och fler recensioner av aktuella böcker i DN Kultur