Det är äntligen EM i fotboll och jag tänker på en av de mer överraskande meningar som någonsin publicerats i en seriös tidning. Det var några år sedan nu – vilket är vad vi vuxna kallar tre decennier – som en brittisk reporter slog fast att: ”Russian jews are the best strikers in Europe.” Ryska judar är Europas bästa anfallare.
Det är ett uttalande som föder frågor.
Till att börja med är det alltid en god idé att lämna människors religionstillhörighet utanför svepande slutsatser, även när det gäller huruvida det finns torrt krut i dojorna. Dessutom, varför skriva detta i en rapport om Wales landslag?
Förklaringen handlade, som så ofta, om slarv och stress. Reportern var uppfylld av walesisk målgörarpotential och hade tvingats lämna sin rapport via telefon. Och det är svårt att höra skillnad på om det är ”Russian jews” eller ”Rush and Hughes” som är bäst i Europa.
I början av mitt eget journalistvarande ringde jag ofta in texter till redaktionen och jag minns med vilken bävan man morgonen därpå slog upp tidningen och fick se på vilket sätt man framstod som debil. Den vilda stavningen av utländska musiker och bandnamn var en återkommande källa till munterhet – för andra, alltså.
Ändå älskar jag tidningsankor, också för att själva återberättandet av dem säger vad man annars har rätt att förvänta sig av sin tidning – en bra anka är en tokig tillfällighet, inte en ihållande dumhet. Därför är det kul när Sydsvenskan för några år sedan skrev ”Patienter vårdens största problem”, medan samma påstående i en NPM-rapport snarare är ett argument för fortsatt vårdstrejk.
I min barndom hade familjen ibland fnissig högläsning av roliga misstag, och inte bara ur tidningar. Boken ”Samlade grodblad”, som citerar roligheter ur skoluppsatser, har fortfarande en hedersplats i min bokhylla och när jag tar ned den faller två gulnade, maskinskrivna A4-sidor ut.
De innehåller vad som verkar vara meningar ur trafikförsäkringsärenden, bland annat står det: ”Jag körde över en karl, men han medgav att det var hans fel, eftersom han blivit överkörd tidigare.” Dessutom något som skulle kunna vara ett motto för den tristare delen av den samtida offentligheten, till exempel på X: ”Jag omtalade för den andra idioten vad han gick för och fortsatte.”
Läs mer
Förra Herr B-kåseriet: Mina tre värsta misstag på DN – som jag vill berätta om
Herr B-klassikern: Hoppsan! Jag skrev decenniets mest bisarra tidningsgroda
