Bland min svärfars efterlämnade ting finns flera äldre böcker, och det känns högtidligt att bläddra i dem. Mycket som jag tycker om ryms i de vackert slitna volymerna från 1700- och 1800-talen. Människors vilja att förmedla kunskap, till exempel, och känslan av att finnas till i ett historiskt sammanhang.

En av böckerna gör mig extra intresserad: ”Läkare-ankdoter” av J. C. K**n, tryckt i Strängnäs 1839. Försiktigt vänder jag upp de ömtåliga bladen och läser de inledande raderna: ”Sedan Konung Ludvig XIV undergått operation för en Sätesfistel, erhöll Felix, hans förste Kirurg, 50,000 kronor, Daquin 100,000 Livres, Fagon 80,000 Livres, Bessieres 40,000 Livres, hans biträdare hvardera 12,000 Livres och Rayn, en elev till Felix, 400 Pistoler.”

J. C. K**n, va? En skribent i min smak. Pang på arslet i första meningen och dessutom medveten om hur mycket roligare det är att ha en Sätesfistel i sin vokabulär än i sin rumpa. Inte blir det sämre av att han berättar att det snart kom att höra ”till goda tonen att hafva nämnda sjukdom”. Hovfolket flockades till doktor Felix – de ville vara precis som Solkungen (även där solen inte sken). Men de fick gå därifrån besvikna: Désolé, messieurs, ingen fistel synes här.


Om en doktor som passerar kyrkogården heter det att han besöker sina gamla patienter

Att detta handlar om 1600-talets mest berömda operation, ett ingrepp som höjde statusen på fransk läkarkonst i allmänhet och dess kirurger i synnerhet, hade jag ingen aning om när jag slog upp ”Läkare-ankdoter”. Men till och med uppgiften att det blev hovlig högstatus med bölder i baken finns beskriven och belagd.

När jag girigt bläddrar vidare i boken visar det sig att en och samma tankefigur bär en stor del av dess 194 sidor, nämligen denna: läkare är livsfarliga. Om en doktor som går till kyrkogården heter det att han besöker sina gamla patienter. Och när en annan berättar för ett sällskap att han varit på landet i åtta dagar får han veta att åhörarna minsann redan visste det – de har nämligen läst tidningen, och där har det varit ovanligt få dödsannonser.

I stället för att läka är det läkarnas roll att ”roa de sjuka till dess naturen botar, eller läkemedlet dödar, dem”. Det vill säga, precis samma funktion som en samling anekdoter har på kåsörer som drabbats av hemmahållande småsnörvlighet.

Läs mer

Förra Herr B-kåseriet: När är det egentligen dags att ta av sig byxorna?

Herr B-klassikern: Hoppsan! Jag skrev visst decenniets mest bisarra tidningsgroda (2022)

Share.
Exit mobile version