Familjen B är inte världens vildaste, inte ens våningsplanets, verkligen inte trapphusets. ”Har man tillräcklig pliktkänsla behöver man ingen väckarklocka” är vårt valspråk och det närmaste vi kommer en gemensam personlighet är ”duktig flicka”.
Det är för övrigt en etikett som jag länge varit avundsjuk på, eftersom den kombinerar idén om välförtjänt framgång med välförtjänt medlidande, och numera dessutom för med sig en frisk aning av ”vänta bara, snart slår hon sig fri”. För män heter motsvarande kategori ”en sån där jävla tönt” och det har liksom inte samma klang, varken i anställningsintervjuer eller på stadens krogar (som man i och för sig inte besöker, eftersom man ska upp och jobba i morgon).
Nåväl, eftersom vi är trygghetsälskande do gooders attraherar Familjen B inte anekdoter i samma tempo som konsekvensblinda narcissister. Därför är det med visst högmod jag meddelar att vi redan firat jul.
Det var förra lördagen, den 7 december, som jag och Fru B styrde ut oss med luva och säck och tippetappade in till Lilla B med julkaka, kardemummakaffe och klapp. I fönstret brann ljusen, ur högtalarna kom ”Maybe this Christmas” och barnaögonen blänkte av överraskning och förväntan.
Mest överraskning, sa hon sedan: ”Vad jag tänkte? Vad fan är det som händer! Jag ska faktiskt till jobbet snart.”
Skälet till det tidiga julfirandet är prosaiskt, Lilla B hade bestämt sig för att själv köpa den julklapp vi redan skaffat, och det här var vårt sätt att förekomma henne. Ett mycket mysigt sätt, visade det sig, förhöjt av traditionsbrottets vilda berusning.
Annars är vi alltså inga vildbasare, och kanske är det därför vi ofta återberättar följande julminne. Egentligen är det en sådan där berättelse som man bör hålla käften om, för hur man än formulerar sig kommer den aldrig att låta lika stor som den känns för mig.
Det var min och Fru B:s första jul tillsammans. Man hoppades, men visste ännu inte. Hela kvällen oroades jag över min julklapp till henne, eftersom den var lika mycket till mig (och mycket billigare än man kunde tro). Och hela kvällen oroades hon över sin klapp till mig – vilket var helt rimligt. Hon hade nämligen köpt de första säsongerna av ”Vita huset” på dvd, trots att ingen av oss ägde en dvd-spelare.
Förutom den som låg i mitt paket till henne.
Ni hör, inget särskilt med detta. Ibland köper man rätt julklappar, bara. Men ändå, decennier senare, när jag skriver detta, börjar det gnistra och glimma inom mig. Och då vet jag, ja då ve-eet jag, att snart är det jul.
Lär mer
Förra Herr B-kåseriet: Världens bästa vits är ganska kul – men den här är roligare
Herr B-klassikern: Namn som göteborgar för kvalitet
