Stan är som vackrast nu. Det handlar inte bara om hur sensommarsolen hänger över Söder, får hela Riddarfjärden att gnistra och tänder kronorna på Stadshuset som vore det ett ljus. Det handlar också om människorna. Uppväckta av sommarens vila, med grönt kvar i energimätarna och ny färg i ansiktet kan invånarna nästan matcha sin stad. Skillnaden mellan hur stockholmare ser ut i augusti och november är det enda argument för arbetstidsförkortning man behöver.
Men det finns, som bekant, problem med pigga stockholmare. Det blev jag varse strax innan jag räddade mig upp till utsikten från Västerbrons topp.
Jag räknar till 28 övertända cyklister vid övergångsstället. De varvar upp som vore Långholmsgatan startrakan på Monzabanan, söker position, kollar pulsmätare och klockor, stirrar ut rödljuset. Lårmusklerna är laddade, inte en sekund får förloras. Och när signalen till slut kommer är jag – den enda som går över övergångsstället – ungefär lika populär som en moralist på en orgie.
Det gör staden tystare, mer levande och ännu mer vettlöst vacker
Jag fattar, kära medtrafikanter, jag är ett hinder i er morgonträning, en störning i beslutet om att ”det ska fan bli rekord till jobbet” – men låt mig påminna om att jag egentligen inte är en del av era gympass. Minns vad Astrid Lindgren skrev: ”Det lycraklädda hojmonster som kör väldigt snabbt måste också vara väldigt snällt.”
Och de flesta är verkligen det. Hundra meter senare, när en av dem, helt förutsägbart, står på arslet och slår fram blod och akut smärta ur armbågen, stannar många för att hjälpa till.
Att jag fokuserar på cyklister denna morgon – jag menar, det saknas ju inte grejer att störa sig på i världen – beror på hur min promenad började. På en av gångarna genom Tantolunden kom en man cyklande med ett barn i barnsits bakom sig. Han rullade lugnt och säkert, som man vill göra när man har ansvar för ett litet liv. Men då, som skjuten ur en ond saga, svischade en förment tävlingscyklist förbi med tre centimeters marginal och ett vrål: ”HÅLL DIG UNDAN!” Jag var tio meter därifrån men blev rädd på det sätt man blir när man inser att en del av dem man möter sätter personliga pretentioner före andras väl och ve.
Ändå älskar jag att så många cyklar i Stockholm just nu. Det gör staden tystare, mer levande och ännu mer vettlöst vacker. Vilket den som cyklar lite långsammare kan få syn på.
Läs mer
Förra Herr B-kåseriet: Tre tecken – så vet du att du borde gått på semester
Herr B-klassikern: Jag har ett kort som garanterar total ”Entrance” (2019)
