Detta är ett kåseri. Skribenten svarar för eventuella åsikter i texten.
Det är en ung kille, tolv-tretton år, och jag har aldrig sett honom förut. Men det räcker med blotta åsynen, ungefär femtio meter bort på Götgatan, för att mitt höstmörka inre ska lysas upp. Kring halsen bär han fotbollsklubben AS Romas gulröda färger och jag tänker: Che bello! En likasinnad långt häruppe i Norden. En främling, och ändå en vän.
Töntigt? Överspänt? Lite läskigt?
Vänta bara.
När vi kommer närmare varandra övermannas jag av viljan att, tja, markera vårt särskilda band. Så när pojken passerar pekar jag menande på hans halsduk, tar mig inkännande för hjärtat och gör tummen upp. Hela tiden med vad jag verkligen hoppas är ett avväpnande leende. Och pojken ler faktiskt tillbaka, befäster vår samhörighet, och just då verkar klubbmärket på scarfen glimma till lite extra: jag ser hur lejonet reser sig på den gulröda skölden.
Det tar några meter innan jag förstår vad jag sett. Romas klubbmärke pryds av världens tuffaste honvarg – inte av något jäkla lejon! Jag har just signalerat, med enormt djup i känslan, att jag står för Gryffindor.
Det är alltså Harry Potters elevhem på Hogwarts, grundat av Godric Gryffindor under det första millenniet och på alla sätt, utom färgerna, rätt långt ifrån mitt favoritlag i Serie A.
När jag går vidare känner jag mig ändå glad av låtsasmötet, och hoppas att killen inte märkte mitt misstag. Att han fick vara kvar i gemensamhetsglädjen och kunde tänka att den där flinande kepsgubben, det var ingen vanlig mugglare det.
Samtidigt behöver inte fotbollsprat vara en symbol för något annat
Fotboll, precis som annan populärkultur, skapar band som är starka även när de är tillfälliga. Det är fint det där, hur läktarna och planerna, precis som salongerna och scenerna, kan låta unika prestationer – en blixtrande överstegare, en himlastormande refräng – föda stora, gemensamma upplevelser. Och kanske är det därför många av oss, inte minst män, har lättare att prata om sina känslor när de silas genom en artist eller ett lag.
Samtidigt behöver inte fotbollsprat vara en symbol för något annat. Nästan alltid när jag pratar om min besvikelse över hur AIK spelar, är jag besviken på hur AIK spelar – men ibland berättar jag hur jag mår. Och den som har en vän eller två som hör skillnaden kan skatta sig lycklig.
Annars får man skaffa nya, förslagsvis genom att annonsera efter dem med en färgglad halsduk lindad kring sina mörka tankar.
Läs mer
Förra Herr B-kåseriet: Tips! Så funkar äktenskap där den ena är mycket smartare
Herr B-klassikern: Är inte 87 procent av åldern precis lagom? (2019)




