I väntrummet, som ett brev på posten, kommer byxångesten. Jag vet att läkaren kommer att vilja att jag tar av mig dem, jag vet också att situationen är pressad inom vården och vill verkligen inte vara den som sinkar. Det mest effektiva vore därför att rycka brallan redan i väntrummet, inte sant?
Å andra sidan skulle det säkert uppröra någon av mina medväntare, kanske särskilt damen i mörkblå Busneljacka och handväskan i knät. Hela hennes aura säger att hon är en jäkel på att snörpa på munnen.
Så, man bör alltså vänta tills man ropats upp och släppts in i undersökningsrummet. Men sedan? Erfarenheten säger att läkarna ofta behöver göra ett snabbt ärende just efter att man hälsat – ”du kan sätta dig här så länge”. Det är då det blir svårt på riktigt. Vad säger det om en vuxen man om han oombedd tar av sig kläderna? Sunt effektiv? Eller ”ring polisen”?
Fylld av det självförtroende som bara rena underkläder kan ge, tar jag omedelbart beslutet
Jag vet faktiskt inte hur vårdinrättningar borde göra för att mildra denna osäkerhet. Skyltar som ”Tveka inte – strippa!” eller ”Dina byxor, mitt beslut” skulle bara skapa nya förvirringar.
Jag befinner mig på vårdcentralen för att få hjälp med att ta bort ett par stygn på vaden, en typiskt byxlös verksamhet alltså, men jag kommer förberedd. På kvällen före lade jag fram ett par nya kalsonger och mina favoritstrumpor (enkla, mörkgröna, diskret exklusiva). Och eftersom Fru B sovit dåligt kändes det bra att kunna smyga i väg utan att behöva tända lampan i rummet.
Fylld av det självförtroende som bara rena underkläder kan ge, tar jag omedelbart beslutet när jag ombeds vänta. Snör snabbt av mig skorna och sveper av mig byxorna.
Men! Vad får jag se längst ned på mina bleka ben? På höger fot, som planerat, en elegant mörkgrön socka, men på den vänstra – en skrikigt färgglad. Jag tänker: tur att de inte ska kolla blodtrycket, det hade typ blivit rekord.
För nu är en ny fråga akut. Vad är värst, en gubbe som uppenbarligen inte kan klä sig, eller en som tar av sig strumporna – båda strumporna – trots att det inte behövs?
Jag väljer det senare, och hinner precis gömma det udda paret i en byxficka innan dagens vänliga vårdhjälte återvänder, till synes oberörd av det drama som utspelats i hennes arbetsrum.
Läs mer
Förra Herr B-kåseriet: Mitt mest italienska ögonblick höll på att bli det sista
Herr B-klassikern: App, app, app… nu räcker det med äckel i kriminalfiktionen




