Första tecknet: jag skyller allt på djävulsbyxan.
På kort tid har jag tappat mina nycklar, mitt inpasseringskort till jobbet, mitt betalkort och mitt id-kort. Visst, sådant kan hända, det verkligt oroväckande är med vilken övertygelse jag lägger all skuld på en ljusgrå herrbyxa. Visserligen har den en framficka som gör att saker gärna trillar ur om man sitter med knäna uppdragna, men sådant borde en vuxen man kunna hitta motmedel mot, inte sant? Pröva plånbok? Testa väska? Eller att inte sitta som en jävla tonåring på bussen?
Men i stället koncentrerar jag mig på att få Fru B att tänka på det jag ställer till med som ”100 procent djävulsbyxans fel” och att se mig som dess oskyldiga offer.
Andra tecknet: helvilda mood swings vid diskhon.
En arla morgon står jag och plockar disk. Det var fest i går, men jag lade mig tidigt och nu, precis när jag flyttar en skål för att få plats med en kastrull, sveper en våg av lycka genom bröstet. ”Det här är livet”, tänker jag. ”Bara detta: att få göra lite nytta i den takt det borde ta”.
Jag ler åt hur små mina drömmar blivit, andas in och slappnar av. Det känns som om det är första gången på månader och i den bleka solen i det nyfixade köket, när allt för ett ögonblick är i ordning, när huset sover och mobilen är tyst och snäll, bryter kåsören ihop och börjar gråta. Det är ingen fara (men tack, ändå), jag är inte olycklig, inte ens ovanligt orolig, bara trött. Den här våren har jag grävt så djupt i energireserverna att jag hör Morias trummor även när jag sover.
På snabba tassar kommer B-Dog springande för att trösta och jag sjunker ned på golvet och klappar henne, fast det egentligen är hon som klappar mig.
Tredje tecknet: motvalls i korkfrågan.
Jag tycker nog att de nya, fastsittande plastskruvkorkarna på mjölkpaketen är en riktigt bra idé. Bland annat för att man inte kan råka lägga dem i byxfickan, och tappa bort dem. Att döma av reaktionerna från vänner och kollegor är detta dock en åsikt som är att likställa med fullt utvecklat vansinne. Och de borde verkligen veta.
Vad säger ni, kära läsare? Räcker tecknen? I så fall vill jag passa på att önska mig, och er, och hela Sverige, en riktigt fin sommar. Det är knappast bra för samhällskroppen att ha mig i tjänst längre.
Läs mer
Förra Herr B-kåseriet: Är detta historiens roligaste tidningsanka?
Herr B-klassikern: Avslöjande – därför har män egentligen skägg
