Det är en vacker morgon, jag är ute med hunden. Solens första strålar lyser upp Sofia kyrka och hösten, som klivit fram under natten, får ge sig för ännu en sensommardag. Jag älskar när det är tidigt i stan, när man kan höra annat än väsandet från bilar och fortfarande känna syret i luften.
Vid övergångsstället försöker en kvinna få upp en tungt lastad pirra över trottoarkanten, förmodligen med varor till någon av butikerna i närheten. En stor vit bil stannar och för ett ögonblick tror jag på mirakel. För visst kommer föraren kliva ur och hjälpa henne?
Men han har en annan lösning. Han häver sig på tutan.
Jag hoppas att bilister inte förstår hur förbannat högt tutor låter på utsidan. Dessutom är jag säker på att kvinnan redan hade koll på att hon skulle flytta pirran från övergångsstället. Hur jag vet? Det var exakt vad hon höll på med, med all kraft hon hade. Effekten av machobrölet blev bara detta: hon och jag och B-Dog blev skiträdda, och hon slutade dra.
Nej, kära läsare, jag säger inte att alla bilförare är maktberusade dårar, bara att många av dem är mer som maktberusade dårar inuti sina bilar än utanför. Men kanske behövs det där uppblåsta självförtroendet för att slippa tänka på hur ens blotta närvaro gör staden lite fulare, lite skitigare och ganska mycket farligare.
Kanske är det också därför det finns bilstereo – jag har svårt att tänka mig något mer boostande än att bränna genom stan med musik som får plåten att bågna.
Okej, jag erkänner: ovanstående är ett beställningsjobb. Mitt förra kåseri, om cyklister som beter sig som om stan vore deras privata gym, gav en hel del reaktioner. Nästan alla var trevliga, någon var jäkligt rolig – hela högen hade samma sak att säga: ”Meh, bilister då! Varför skriver du inte om bilister!” En tillade dessutom: ”För att inte tala om gångtrafikanter!”
Inte mitt favoritargument i något sammanhang. Att gömma sig bakom att någon annan beter sig sämre är att blanda ihop ”näst sämst” med ”bra”; ett simpelt trick för att alltid kunna klappa sig själv på ryggen: ”Hur det går? Toppklass! Inte slaktat en enda hundvalp på hela veckan!”
Drar man den sortens självförhävande underbudspolitik till sin spets finns det till slut bara en enda människa som inte kan peka finger åt någon annan, världens allra värsta. Men å andra sidan tror ni att han – jag ”gissar” på könet här – cyklar till jobbet?
Läs mer
Förra Herr B-kåseriet: Hej cyklist, men nej cyklist: Jag är en inte en del av ditt gympass
Herr B-klassikern: I DN:s egen minneslund vilar många av de största (2019)
