Varsågoda, kära läsare, här kommer det som enligt vetenskapen är världens roligaste historia:
”Två jägare är i skogen när en av dem plötsligt kollapsar. Han verkar inte andas, ögonen blir glansiga. Den andra jägaren sliter upp sin telefon och ringer 112. ’Hjälp! Jag tror att min kompis har dött. Vad ska jag göra?’ ’Lugn’, säger operatören. ’Jag ska hjälpa dig. Men först måste du kontrollera att han verkligen är död’. Det blir tyst en stund i luren, sedan hörs ett skott. ”Ok”, säger jägaren. ”Vad gör jag nu?”
Just efter millennieskiftet ledde den engelske psykologiprofessorn Richard Wiseman LaughLab som samlade och testade 40 000 vitsar och kom fram till att ovanstående är allra roligast. Jag blir påmind om undersökningen i ett avsnitt av podden ”Science vs” och känner djupt inom mig att samtiden behöver fler enkla vitsar. Följaktligen försöker jag lägga vinnaren på minnet, precis som min egen favorit, den var mest populär i Skottland:
”Jag hoppas att få dö fridfullt i sömnen, som min morfar, och inte skrikande av skräck, som hans passagerare.”
Helst skulle jag därför vilja stanna vid hans plats varje dag och tända en ny julgran
Att jag gillar roliga historier beror mest på att de funkar som uppåttjack för mitt humör – en bra en kan tända min hjärna som en julgran, men också på att jag ser dem som en underskattad litterär genre. Ändå ger de mig problem. Det beror för det första på att det är nästan omöjligt för mig att minnas dem, och för det andra på att jag har en arbetskamrat som är gaisare.
Vid sidan av det är han nämligen en människa som man gärna vill imponera på, och han delar min förtjusning över en välformulerad vits. Helst skulle jag därför vilja stanna vid hans plats varje dag och tända en ny julgran – men han hinner nästan alltid före. Häromdagen med exakt den historia jag själv hade övat in, den som skulle ha varit mitt eget bidrag om LaughLab nyöppnat sin undersökning:
”En Förintelseöverlevande dör efter ett långt liv och kommer till himlen. Där möter han Gud och drar en Förintelsevits, men Gud rynkar pannan, tycker inte alls att den är rolig. ’Jag förstår…’, säger mannen, ’du skulle varit där!’”
Det här är ju en närmast filosofisk bit, kanske till och med moralisk. Men sådant är inte, tycker jag, vare sig en fiende till humor eller en förutsättning. Inte mer än på det självklara sättet, det som gör att jag just nu söker mig till den här världens vitsare.
Det finns ju något grundläggande gott i viljan att få människor att skratta, helt enkelt för att det är rätt trevligt.
Läs mer
Förra Herr B-kåseriet: Drömmen är att PM Nilsson tar över DN Kultur
Herr B-klassikern: Eftertanke är det nya death metal, god hygien det nya kemsex
