Så här tänker jag mig att samtiden blir till. Ett gäng duktigt bakfulla tonårsgrabbar har tröttnat på att sätta eld på sina fisar och ligger i en soffgrupp och säger lite sköna grejer. ”Man borde skjuta upp Katy Perry i rymden”, säger en. ”Bara så att hon kan komma ner på jorden igen”, säger en annan och forsätter: ”Och tänk om regeringen liksom sket i alla problem här hemma och i stället: ’Hur känner ni kring en satsning på elmoppar – i Ghana?! Ska vi säga 109 millar på det? Någon däremot?’” Han flinar och reser sig för att gå på toa. Men då fäller den tredje killen ut ett ben. ”Stopp och belägg”, säger han. ”Här var det tullstation. Det kostar 20 procent. Eller 145. Möjligen 10. Man är aldrig säker på om man har råd att kissa.”
Jag vet, kära läsare, att vår tid verkar framtrollad av packade tonårsgrabbar är ingen nyhet. Men det är förklaringen till att jag just nu överfalls av varma känslor för sådant som verkligen inte borde väcka varma känslor. Extremismen har gett ett skimmer till allt som är hemtamt och normalfungerande.
Till exempel blev jag riktigt upprymd när jag tittade i almanackan i måndags: ”Nämen å, i helgen är det dags att deklarera”, sa jag glatt till Fru B. ”Jag är säker på att jag inte kommer att förstå ett dugg av momsredovisningen – det gör jag aldrig.” Även veckans pollenattack livade upp: rinnande ögon och zombieliknande trötthet kändes som gamla vänner. Minns du, viskade jag till mitt näsdropp, första gången vi träffades var det fortfarande 1900-tal.
Men vidden av min trygghetslängtan förstod jag av ett tyskt wifinätverk. Jag irrade omkring i Hamburg, försökte fördriva tiden till dess mitt tåg skulle gå och av en händelse passerade jag ett hotell där jag en gång bott. Jag stannade för att kisa in genom rutan och då, plötsligt, öppnade nätverket sin famn: ”Servus! Välkommen tillbaka. Du är nu inloggad.” Jag kände mig sedd, en varm våg gick genom kroppen. Och när sedan även tågbolagets, visserligen fullkomligt obrukbara, nätverk kom ihåg mig blev jag rörd på allvar. Att automatanslutas till en SSID är dagens motsvarighet till att svänga in på en bar where everybody knows your name. Så, i brist på hemlikhet, grundläggande allvar och medmänsklighet i politiken, får man vara tacksam över det finns routersystem som fortfarande vill kännas vid en.
Läs mer
Förra Herr B-kåseriet: Så löste en blöt och naken spion hotellmysteriet
Herr B-klassikern: Ingenting är svårare att göra än det (juli, 2022)
