För några veckor sedan var årets hetaste artist, Charli XCX, gäst i tv-programmet ”Saturday night live”. I sketchen ”It girl Thanksgiving special” spelade hon Victoria Beckham som kommit för att fira högtiden tillsammans med it-girls från förr (Naomi Campbell och Olsen-tvillingarna) och nu (Rachel Sennott och Julia Fox). De odrägliga gästerna avslutade middagen med en smått psykotisk catwalk uppe på matsalsbordet.
Inspirationen till sketchen kom från Charli XCX:s video ”360”. I den blir hon kallad till ett toppmöte där vår tids coolaste modeller och skådespelare (Hari Nef, Gabbriette, Alex Consani med flera) samlats för att utse nästa heta internettjej.
”Om vi inte lyckas riskerar hela vår art att dö ut för alltid!” tillägger den före detta porrfilmsstjärnan Chloe Cherry med darr på rösten. De sätter servitrisen på att anteckna alla egenskaper de tycker att nästa it-girl ska ha. Förutom något slags je ne sais quoi måste hon vara het (fast på ett läskigt sätt) och känd (fast på ett okänt vis) och i med detta var det svårdefinierade begreppet ”it-girl” tillbaka i vår vokabulär.
Det hela började med att New York Magazine förra året gjorde ett hyllningsnummer till alla de kvinnor som kommit att forma bilden av New York. En av texterna började med en målande beskrivning av hur Dianne Brill 1985 gästade ”Late night with David Letterman”. Hon var inbjuden för att hon var känd.
Nu kanske du undrar vem hon är – och det gjorde Letterman också. Dianne Brill var nämligen mest där för att hon hade ”det” och som så många andra it-girls genom tiderna var hon framför allt en extravagant latexklädd mångsysslare.
Ibland var hon modedesigner, ibland modell. Men mest var hon en välkänd profil på stans klubbar och en del av konstnären Andy Warhols brokiga entourage. Eller som New York Magazine beskriver henne och alla de andra kvinnorna de porträtterar: ”De var kända för att vara ute, kända för att vara unga, kända för att vara roliga och kända för att vara kända.”
Den första kvinnan att förknippas med uttrycket var skådespelaren Clara Bow. 1927 spelade hon partyflickan Betty Lou i stumfilmen ”Det”. Filmen bygger på en novell av Elinor Glyn där författaren definierade ”det” som: ”En kvalitet som vissa besitter och som drar till sig alla andra med sin magnetiska kraft.”
I filmen försöker Clara Bows fattiga varuhusbiträde, i hopp om ett bättre liv, förföra sin chef. Som den moderna kvinna hon är ser vi henne röka, festa, slåss och spela ukulele (om ni förstår vad jag menar).
I en scen sätter hon saxen i klänningen för att få en mer vågad outfit. Denna uppfinningsrika ”do it yourself”-inställning till kläder har alltid utmärkt it-girls. Den avantgardistiska modeinflueraren Julia Fox är kanske vår tids bästa exempel på det. Som programledare för ”OMG Fashun” lyckas hon bära upp allt från resväskor på huvudet till muskeltröjor och mustasch.
Clara Bows kortklippta frisyr, flapperklänning och clochehatt gjorde på samma sätt henne till 1920-talets stora stilikon. Många av fansens 30.000 brev i månaden behövde därför till slut bara adresseras till ”The ’It’ girl, Hollywood”, för att komma fram.
Naturligtvis fanns det kvinnor som uppfyllde dessa kriterier långt innan uttrycket slog igenom. Den stora skillnaden var att Elinor Glyn sade att alla kvinnor, oavsett klass, kunde ha ”det” medan det tidigare krävts pengar och titlar för att kunna leva ett okonventionellt liv.
Markisinnan Luisa Casati (1881–1957) var en av de kvinnor som skyddades av sin titel. Hon var lika känd för sina otroliga fester som sina extrema kreationer. Det hände att hon bar ormar som smycken och promenerade naken i månskenet med sina tama geparder i diamantkoppel.
Tidningen Harper’s Bazaar utsåg henne en gång till ”den mest stilfulla kvinnan i Europa”, och under en av sina många resor flyttade hon helt sonika in i Axel Munthes villa på Capri. Efter ett års vistelse var Munthe så less på henne att han ville ”skalpera henne och slänga hennes fördärvade kropp utför ett stup”.
Efter Clara Bow skulle det dröja ända fram till 1970-talet innan ordet populariserades igen. Då användes det ofta för att beskriva artisten Diana Ross. 1960- och 70-talets it-girls var annars ofta fotomodeller som Twiggy, Anita Pallenberg, Pat Cleveland och Donyale Luna. Vackra kvinnor som dejtade rockstjärnor (någon av medlemmarna i Rolling Stones) och ibland dök upp i filmer (som ”Barbarella” och ”Fellini Satyricon”) när de inte hängde på klubbar i London och New York.
Skönhet, i klassisk bemärkelse, har dock aldrig varit en nödvändighet för dessa kvinnor. Snarare har det handlat om ungdom och en särskild sorts karisma. Kombinationen sena nätter och droger har dock slutat tragiskt för många nattfjärilar.
Andy Warhols musa, den glamourösa Edie Sedgwick, är bara ett exempel på det. Under sitt korta liv hann hon spela in ett tjugotal filmer (”Poor little rich girl”, ”Face” med flera) medan hennes ikoniska stil – kort blont hår och svarta strumpbyxor – fick journalisten Diana Vreeland att dubba henne till både ”it girl” och ”youthquaker” i Vogue.
Det ryktades även om en kort romans med Bob Dylan. Men med tiden tog festandet över allt mer. Vännen John Anthony Walker beskrev det som att: ”En kväll med Edie slutade inte förrän hon nått total utmattning vilket kunde ta upp till två, tre dagar.” Till slut dog Edie Sedgwick, bara tjugoåtta år gammal, i en överdos.
Långt före ”Sex and the city” visade filmen ”Party girl”(1995) de viktigaste beståndsdelarna i en it-girls garderob. Huvudrollsinnehavaren Parker Posey (aktuell i tredje säsongen av ”The White Lotus”) skulle själv komma att bli 1990-talets motsvarighet till Clara Bow. I filmen spelar hon festfixaren Mary som skolar om sig till hipp bibliotekarie. Hennes vågade färg- och mönsterkombinationer och blandning av vintage och kända designers (Jean-Paul Gaultier, Vivienne Westwood, Comme des Garçons) känns minst lika moderna i dag.
Samma år hade Larry Clarks ”Kids” premiär, en film som skulle bli genombrottet för en annan highlander i sammanhanget – Chloë Sevigny. Med sin extrema stilsäkerhet och beslöjade blick har hon lyckats behålla sin position ända sedan 1994 då The New Yorker-journalisten Jay McInerney utsåg henne till ”världens coolaste tjej”. Vid sidan av skådespelarkarriären har hon även designat kläder och när hon 2023 rensade ut sin garderob ringlade köerna med köpare långa runt kvarteret.
Det faktum att Sevigny konsekvent valt bort de mer kommersiella rollerna har gjort att hon kunnat bevara den mystik som krävs för att fortsätta vara en it-girl. Föga förvånande är det därför hon, iklädd kortkort läderoutfit, som kliver ur sportbilen i slutet av Charli XCX:s video.
Ända sedan Clara Bows dagar har alltså staden och dess nattliv, vare sig det gäller New York eller Stockholm, varit central för framväxten av nya och lagom ljusskygga it-girls. Men runt millenieskiftet hände det något.
I och med internet och reality-tvn:s genombrott introducerades helt nya plattformar för dem som ville synas. 1999 sändes första avsnittet av ”Big brother”, 2003 kom ”The simple life” (där vännerna Paris Hilton och Nicole Richie testade livet på landet) och 2007 drog långköraren ”Keeping up with the Kardashians” i gång.
Plötsligt svämmade internet över av paparazzibilder på kvinnor som klev ut och in ur sina bilar. Journalisten Ebba von Sydow utsåg Paris Hilton till sin ”älsklings it-girl” och svenska bloggprofiler och vimmelsajter som stureplan.se hakade på tills begreppet blev så urvattnat att det förlorade all sin mening. Eller som Fredrik Strage uttryckte det i DN 2009: ”Förr i tiden var en ’it-girl’ en überhipp klubbflicka vars nonchalanta maner förtrollade omgivningen. Numera betyder det störig kändisbrud som ingen kan fly ifrån.”
Dagens överexponering i sociala medier har bara förstärkt den tendensen. Kapitaliserandet på unga kvinnor och deras följare genom olika typer av reklamsamarbeten har dessutom gjort det svårt att hitta unika och egensinniga stilikoner att ta rygg på. I dag kläs till och med indieskådisar av stylister och modehus och nyss släppte Charli XCX en klädkollektion i samarbete med H&M.
’Ju tillgängligare dessa it-girls blir desto svagare blir deras dragningskraft. Men så har det ju å andra sidan varit sedan gammalt. Så frågan är hur framtidens it-girl kommer att se ut. Vem utsåg till exempel kvinnorna i Charli XCX video till sin efterträdare? Servitrisen såklart. För henne är det ingen som hört talas om ännu.
