Historisk bildförstörelse i tankeväckande utställning på Glyptoteket

En byst av konungen monteras ned från sin sockel, bärs till stadens hamn och slängs i vattnet. Plums!

Vad är motivet för angreppet? Religion, makt, moral? Vilka är bildstormarna? Vildsinta romare? Puritanska kristna? Moralistiska talibaner?

Denna akt av ikonoklasm hände sig anno 2020 i den danska huvudstaden. Bysten föreställde Fredrik V, den enväldige monark som 1754, året då han övertog slavkolonin Danska Västindien (nu Jungfruöarna), grundade Konstakademien i Köpenhamn. Nu hade aktionsgruppen Anonyme Billedkunstnere fått nog av ”Academiets stifter”. En video av aktionen lades på nätet och ledde till ett enormt konstbråk i vårt grannland.

Ordet ikonoklasm kopplas oftast till den bysantinska bildstrid som pågick under 700- och 800-talen, då det hänvisades till bildförbudet i Andra Moseboken 20:4: ”Du skall icke göra dig någon bildstod eller någon avbild …”.

Ikonoklasterna förstörde kyrkornas skulpturer och målningar, förblindade konstnärer och högg av dem händerna. År 842 segrade slutligen ikonodulerna, bilddyrkarna.

Raseriet mot bilderna blossade upp igen under den kalvinistiska reformationen i början av 1500-talet. Den tidens nitiska bildmotståndare åberopade De tio budordens förbud mot idolatri, avgudadyrkan.

Glyptotekets nya utställning handlar om tidigare bildförstörelse i historien. Den börjar i Egypten på 1300-talet före vår tideräkning, med en svart skulptur av den sittande guden Anubis, där hieroglyfer hackats bort från sockeln. Det är farao Akhenaton som varit framme. Han införde en ny religion, vilket gjorde alla sura. Efter Akhenatons död övergavs hans religiösa reform och hans huvudstad Amarna. Ett kalkstensporträtt av honom bär hack i ögon och näsa, och den nedre delen av ansiktet är kapat.

Den assyriske kungen Ashurnasirpal II hade också för vana att hugga av öron, läppar, näsa, händer och fötter, samt sticka ut ögonen på krigsfångar under 800-talet f.Kr. När babylonierna tvåhundra år senare stormade Ashurnasirpals palats i Nimrod, dåvarande Mesopotamien, hackade de som hämnd bort sinnesorganen på väggarnas figurer.

I utställningen representeras detta av en bit relief, som avlägsnats medelst brittisk rov-arkeologi under 1800-talet. Via ljusskygga konsthandlare fann dessa brottstycken sin väg till Glyptoteket så sent som 1953.

Efter dessa upplyftande prov på hur avancerad skändning av människokroppar samspelade med symboliskt eftervåld mot porträtt innan Kristi födelse, fortsätter utställningen med lika brutala exempel från romarriket och tidig kristendom.

Enligt historieskrivningen tävlade ökända romerska kejsare om vem som kunde agera mest bestialiskt. Många av historier ska nog tas med en nypa salt, då de ofta ingick i vad som senare kallats ”damnatio memoriae”, fördömelse av hågkomst. Det räckte inte att sadistiskt avrätta en statsfiende. Liket släpades därefter längs med gatorna, drogs i kloakerna och slängdes i Tibern.

Förnedringen stannade dock inte där, utan följdes av ”poena post mortem”, straff efter döden. Domitian, Nero, Commodus, Caracalla och Geta var några olyckliga som drabbades av utradering.

Romerska mynt i en monter visar hur idogt ikonoklasterna utplånade bevis på att vissa kejsare existerat. Deras namn hackades bort från stelar av marmor och ansikten på marmorstatyer kapades med välriktade yxhugg.

Byster av romerska kejsare var starkt porträttlika och spreds till imperiets provinser, så undersåtarna skulle känna igen makten. Det blev ett idogt arbete för bildhuggarna att raskt förändra anletsdragen på alla skulpturer då en kejsare föll i onåd. Vespasianus var omtyckt och uppnådde en ålder av 69 år, vilket gav honom ett fårat, insjunket ansikte. Därför blev han ett tacksamt motiv för de retuschörerna som fick i uppgift att återanvända marmorn i byster av yngre, mer rundkindade kejsare, som Nero.

I en glasmonter står en liten bronsbyst föreställande Domitian, som genom historiens ironi upphittades då Tibern rensades under 1800-talet. Ivern att radera ut denne persona non grata ledde istället till att hans bild bevarades för eftervärlden.

När kristendomen expanderade innebar det inte att någon vände andra kinden till. Teologen Tertullian (160–220 e Kr) skrev att det var djävulen själv som satt bildhuggare och målare till världen.

De kristna irriterade sig på att stadsbilden var full av amoraliska skulpturer av nakna nymfer, fauner och hedniska gudar från antiken. Även de riktade in sitt våld på ögon, öron, näsa och mun, de sinnen som ansågs hålla demonerna vid liv.

En elegant svart basanit-byst föreställande Germanicus har inte bara mist näsan, ett klassiskt straff för otrohet, utan även fått ett kors djupt inristat i pannan. Genom att på så vis ”döpa” statyerna kunde de få stå kvar.

Hatet mot kroppen och sexualiteten växte sig dock allt starkare. Snart räckte det inte att rista in kors. En stackars dansande satyr med ursprung i dagens Turkiet har blivit hårt åtgången, dekapiterad och kastrerad.

Biskop Theodoret (393–460 e Kr) skrev om en Afrodite i Trier att hon var ”mer skamlös än en sköka som stod utanför sin bordell”. Kvar av kärleksgudinnan i vit marmor är efter de devotas stenkastning blott en oformlig klump.

Många näslösa romare fick under 1800-talet attrapper i gips tillverkade av ivriga restauratörer. Ett helt gäng sådana lösnäsor radas upp i utställningen, efter att de återigen plockats av. Till allmän beskådan finns även några fikonlöv som vid olika tillfällen mellan 1500- och 1800-talen placerats över skulpturers intima delar. Extra mycket intresse från besökarna väcker ett gigantiskt löv i brons, tillverkat år 1896, för att skyla en kopia av Michelangelos David på dansk mark.

Denna utställning fördjupar och breddar fenomenet ikonoklasm på ett tankeväckande vis. Mitt enda klagomål, förutom den tokroliga scenografin med staplade sandsäckar och sönderslagna mdf-podier, är att exposén borde varit mycket större och fortsätta in i våra dagar.

Bysten av Fredrik V, som krossades mot hamnbotten år 2020, finns alltså inte med i Glyptotekets utställning. Men i katalogen går det att läsa vidare om hur ikonoklasm varit ett ämne för religionshistoriker men nu oftare studeras av konsthistoriker.

En forskare redogör för hur europeiska stormakter inkorporerat antika föremål från Mellanöstern i begrepp som ”världsarv” och därigenom approprierar dem som föregångare till den europeiska ”civilisationen”.

Det kan ses som en ikonoklastisk handling, som fråntar bilderna deras sammanhang, och omtolkar dem enligt ahistoriska modernistiska idéer om ”universell konst”. Vilket i sin tur är en av orsakerna bakom det våld mot bilder som utförts av talibanrörelsen och Islamiska staten.

Ikonoklasm är alltså mer än aggressiva attacker på konstverk. I en utvidgad förståelse är det en process vari symboler skiftar betydelse. Vilket egentligen är vad som sker kontinuerligt med hela kulturarvet.

Läs fler texter av Sonia Hedstrand

Läs mer om konst på dn.se