En sommarkväll i fjol körde Ester Franco hemåt på sin moped efter en träning med ungdomslaget hon själv dragit i gång i den lokala fotbollsklubben Syrianska IF Kerburan.
En gångtunnel under E18 skiljer fotbollsplanen från Esters stadsdel Pettersberg. Där stötte hon den här kvällen på ett gäng ungdomar.
– De försökte väl skrämma mig. Det hade väl kanske hänt några gånger tidigare också. Men nu stannade jag till, hälsade och ställde frågor.
– Jag ville inte att det bara skulle vara en arg människa som svarade tillbaka, eller att de skulle bli rädda för mig för att jag skällde ut dem.
Men blev inte du rädd? Eller var det en obehaglig situation?
– Rädd? Jag vet inte … jag känner igen dem. Kanske hade jag blivit rädd om det var okända ungdomar.
Situationen vid gångtunneln slutade i stället med att Ester sade till ungdomarna att de väl kunde komma förbi och träna med det nystartade fotbollslaget.
– Några kom dit ett par gånger, men blev inte kvar.
Hon återberättar scenen för DN en onsdagskväll ståendes i den ena halvan av gymnastikhallen i Pettersberg. Runt om henne tar sig barn och vuxna tillsammans igenom den på det ljusblå golvet för dagen uppbyggda hinderbanan.
– Men jag vet att deras syskon är här på aktiviteterna.
Hassan Osman, 18, står på en bänk på andra sidan väggen och synar två pågående fotbollsmatcher. Första gången han kom hit var det med sin lillebror – nu är han en av ledarna.
– Jag såg aktiviteterna, alla barn som hade kul. Jag kände att det väl är ett bra cause, att hjälpa till här, säger han.
– Jag tycker att alla barn borde få komma hit, även om föräldrarna kanske inte kan komma med. Då kan ju jag vara den som finns där, inte som förälder, men som ledare i stället.
Den här kvällen pågår alltså två parallella fotbollsmatcher under samma tak som hinderbanan. Längs med en av väggarna finns dessutom en station för legobygge – på initiativ av Esters son Bruno, 14.
Nej, det här projektet är inte riktigt som alla andra – som tomteblossen. Det är Martin Hammarlunds uttryck.
– Jag vet att det är ganska unikt, det här, säger han.
Så vad är det som pågår i Västeråsstadsdelen, och vad menas med ett tomtebloss?
Martin Hammarlund jobbar för RF-Sisu Västmanland. I september 2023 klubbades att de tillsammans med Hyresgästföreningen, ABF Västerås och Västerås stad via ett så kallat IOP skulle gå ihop för att skapa ökad trygghet och trivsel på Pettersberg.
Parollen, den blev ”Tillsammans för Pettersberg”.
Pettersberg beskrivs som ett område med utmaningar. I media vittnar rubriker om kriminalitet och droger. Pettersberg finns också med på ”Utanförskapets karta” – en av SCB och Boverket framtagen lista på 180 områden med så stora utmaningar att de kan betecknas som ”utanförskapsområden”.
Martin Hammarlund tar sats för en utläggning.
– Det byggs ofta upp en bild av att det här kanske är hopplösa områden, i behov av hjälp och externa resurser. Det görs fina projektplaner, säkert med goda intentioner.
– Men vad vi ofta glömmer är att de här områdena också är resursstarka, fulla av personer som har jättemycket kunskaper, som känner sina grannar och vet exakt vad man ska göra för att lyfta området – men det är ingen som frågar dem.
– Då skapar man de här tomteblossen.
Alltså, projekt som kommer – och sedan försvinner, när tiden eller pengarna är slut.
Martin Hammarlund fortsätter:
– Vi märker att det lämnar ett djupare hål hos människorna som bor där.
– De känner liksom: ”Jaha, är det här slut nu igen?”
Så hur menar han att det i stället borde gå till? När projektet i början av 2024 var i sin linda ville Martin Hammarlund helt enkelt prata med människor. Varje måndag under mars månad gick han till fritidsgården klockan 18.
Han åkte iväg till Ikea.
– För att vi fick höra att det var ett gäng farsor som brukar sitta där och fika.
Så småningom träffade han sedan Ester, vars son Gabriel, 16, blivit ambassadör på fritidsgården.
– Jag tänkte att jag också måste stötta, berättar hon.
Ester började anordna träffar på skolgården, och förstod snart att det fanns en fotbollsönskan bland ungdomarna – en önskan som senare alltså utmynnade i Syrianska IF Kerburan. Det var bara det att det inte fanns någon tränare.
– Jag sade att jag ställer upp. Ingen tvekan. Vi kör!
Men vad visste du om fotboll?
– Ingenting!
Ester Franco bryter ut i ett skratt.
– Jag kan lite mer nu. Men jag är inget proffs på fotboll alls!
Men det är inte bara fotbollen som gäller för Ester – som alltså är på plats även på kvällarna i gymnastikhallen. Numera anordnas sådana på både onsdagar och lördagar. Sedan är det kvinnogruppen, som kör sina aktiviteter på söndagar.
Och detta är bara den idrottsliga delen av ”Tillsammans för Pettersberg”.
Så hur lyckades Martin Hammarlund nå ut?
En nyckel är meddelandetjänsten Whatsapp – där en hel rad olika grupper har skapats för att dela information och ”värva” nya ledare och deltagare.
Två personer som beskrivs som spindlar i nätet är Naima Dahir och Ikraan Mustaf. De fick nys om initiativet genom vännen Nasra – och har sedan dess bidragit till att många, många fler hittat till idrottshallen och kvinnogruppen.
– Jag kände direkt att jag ville hjälpa till med hinderbanan, berättar Ikraan, som har sina barn med på aktiviteterna.
– Då började jag också berätta för andra mammor, som också bor i området. Det spred sig fort.
Naima:
– Det är vi som bor här på Pettersberg. Vi vet hur det är här, vi känner nästan alla. Vi sade till Martin att vi gärna ville vara med och hjälpa till.
Det finns en annan sak som behöver synlig- och tydliggöras i den här texten.
Tillgång till lokalerna, till hallen. Så fungerar det inte överallt.
– Det här är ett fantastiskt exempel, där Pettersbergsskolan öppnar upp och erbjuder sina lokaler, säger Mathias Mardani.
Han är trygghetssamordnare på Västerås stad.
– Jag vill rikta en stor eloge till skolan. Andra borde ta efter.
Mathias Mardani kommer själv från Pettersberg, och berättar om när IOP:n var klappad och klar.
– Jag råkade bara vara med på det där mötet. I slutet var det liksom så: Okej, vi kör. De tog i hand, alla kramades. Men var ska vi köra?
Han fortsätter genom anekdoten med ett leende.
– Det var jag och massor av direktörer och chefer där. Vad tycker du då Mathias? sade de med glimten i ögat – de vet att jag är från Pettersberg.
– Jag sade: Helt ärligt. Lyckas vi i Pettersberg, som har sådana utmaningar när det kommer till lokaler – så lyckas vi överallt. Och så blev det. Jag ryser när jag tänker på det.
Han blickar ut över idrottssalen, där matcherna pågår med Hassan ståendes på bänken emellan.
– Du ser vad det genererat.
Mathias Mardani vänder sedan tillbaka in i diskussionen.
– Men återigen. Skolan.
– Hade de sagt nej… Jag visade förrådet för din fotograf. Alla de här grejerna, målen, västar … allt har vi därinne. Det är tack vare skolan.
– De har insett att vi måste göra det tillsammans.
Men även ”Tillsammans för Pettersberg” är ett projekt med slutdatum: 31 augusti 2026.
Så vad är det egentligen som säger att det inte blir ett tomtebloss här också? Martin Hammarlund benämner den frågan som den viktigaste av alla, och tar sats igen.
Egentligen finns det två huvudspår, säger han.
– Och det var ju inte heller något som vi på förhand klurat ut i en projektplan. Det har kommit fram nu bland invånarna.
Dels handlar det om att föreningar kan haka på och börja driva aktiviteterna (som ju smidigt nog redan har både deltagare och ledare på plats) under sin flagg. Dels om att de boende, de som Martin Hammarlund gillar att benämna som ”dolda ledare”, själva startar egna föreningar och nätverk.
Det sistnämnda är i det här fallet redan på gång.
– Många uttrycker att de vill ha något self made, säger Martin Hammarlund.
Den processen började redan i höstas, med stöttning av Annika Lind, cirkelledare från ABF. Okej, en förening. Vad ska vara dess syfte? Vad ska vara dess vision?
– Hon är proffs på det här. En riktig VIP-kurs, säger Martin Hammarlund.
Det går också att konstatera att det som pågår på Pettersberg väckt uppmärksamhet i Västerås som helhet. Onsdagen när DN är på besök inleds med att Ester Franco hyllas för priset hon mottog på Västerås idrottsgala som ”Årets föreningshjärta”.
Hon säger själv att det finns en sak som är viktigare än något annat i allt detta.
– Nyckeln till det här är samverkan mellan olika aktörer som ser folk. Att verkligen tro på dem.
– Jag tror att det sedan blir en snöbollseffekt, till att folk tror på sig själva. Så var det för mig. Jag visste inte hur mycket jag kunde förrän någon verkligen trodde på mig, och frågade mig: ”Vad vill du göra?” – inte: ”Kom, gör det här.”
– Det är stor skillnad.
Läs mer:
Tog handbollen till tom butikslokal: ”Vi kan bli en trygghet som barnen känner igen”
190 barn testade OS-sporten som få känner till
”Mångfalden finns överallt – nu kommer vi”
