Säg Carl Malmsten, Bruno Mathsson och Yngve Ekström och de flesta vet precis vad du menar. Namnet Axel Einar Hjorth är inte lika känt.
Under elva år var han Nordiska Kompaniets chefsarkitekt. Han började 1927, samma år hade han redan varit med på Världsutställningen i New York med två alster. Han var med andra ord ett namn redan före NK. Höjdpunkten var dock Världsutställningen i Barcelona 1929 och Stockholmsutställningen 1930.
När han var tvungen att sluta hos NK 1938 föll han i glömska. Men sedan 20 år tillbaka har en liten skara av stjärninredare och handlare upptäckt honom på nytt. Axel Einar Hjorth är vår klart mest lysande formgivare internationellt just nu. Finland har sin Paavo Tynell sedan flera år tillbaka, hans armaturer klubbas för miljoner och danskarna har sin Finn Juhl. Vi har Hjorth.
I våras hittades en dittills okänd möbel av honom. Det var vid en vanlig ”hämtning” i ett äldre villakvarter i Karlstad i juni som den dök upp. Förutom en genomgång av villan tog värderingsmannen Magnus Persson sig en runda i de fallfärdiga uthusen på gården. I ena hörnet stod ett gammalt torkskåp. Magnus Persson öppnade och såg en udda och medfaren stol. De flesta skulle ha kastat den, men inte Magnus Persson. Efter femton års erfarenhet av hembesök och värderingar vet han att de mest värdefulla prylarna inte alls behöver stå i finrummet.
– Nej, de kan lika gärna vara på vinden eller i ett förråd, berättar Magnus som i dag är vd för Karlstad Hammarö Auktionsverk.
På stolens undersida satt brickan i metall: ”AB Nordiska Kompaniet R 34435 – C 22246”. Av R-numret och listor kan man utläsa vem som ritat en möbel och vilket material som använts. C-numret står för Commissionnaire, det kan avslöja vem som har beställt varan. Det fördes listor från 1900-talets början fram till 1962 över NK:s möbeltillverkning.
– Vi googlade på plats så innan vi åkte från huset visste vi att det var en stol som hette ”Borgen” av Axel Einar Hjorth. Jag är tacksam och ger en stor eloge till dem som digitaliserar gamla arkiv, säger Magnus Persson.
Han anade att han hittat en potentiell juvel. En Axel Einar Hjorth-stol som inte synts till på auktion på flera decennier, som inte går att bildgoogla och som dessutom visats på Stockholmsutställningen 1930. Det är en högintressant kombination, även internationellt.
Hur kunde stolen hamna i ett torkskåp i ett uthus i Karlstad?
– Vi hade fått i uppdrag att sälja och värdera ett hem från ett äldre par. Det har inte funnits någon möjlighet att fråga dem om stolens historia, och arvingarna i sin tur visste inte när föräldrarna köpt stolen. Men efterforskningar som jag gjort visar att den var beställd till just Stockholmsutställningen. Det är en av tre stolar som ingick i möblemanget ”Borgen”, säger Magnus Persson.
Någon gång efter Stockholmsutställningen köptes ”Borgen” in till Karlstad stadshotell. Där inredde man Kungliga Automobilklubbens salong med möblemanget. Troligtvis såldes det vidare på en auktion 1984. Då under 1980-talet var Axel Einar Hjorth ett bortglömt namn, i vart fall marginaliserat, så att spara på några slitna stolar tänkte ingen på. Däremot behöll hotellets ägare andra snygga inredningsdetaljer som lampor och smidesarbeten från kända formgivarnamn. De finns att beskåda där än i dag.
Men paret i vars uthus stolen hittades hade en antikaffär och förstod nog att den var något man inte skulle slänga. Kanske köpte de den för en hundralapp vid auktionen och tänkte restaurera eller sälja den vidare.
– Det är bra att den inte har restaurerats. Om det inte görs på rätt sätt drar det ner värdet på en möbel. Jag är glad över att den får gå på auktion hos oss. Tack vare nätet är det möjligt i dag, säger Magnus Persson.
Det är inte någon dussinstol, varken i form, material eller stil. Den står på en platta av trä, klädd i terrafärgat mocka, runt ryggstödet finns en båge med sömmar i skinnet som för tankarna till Orienten eller Afrika. Influenser från västvärldens kolonier förekommer i 1920-talets art déco.
Men vem var mannen som gjorde sådana exklusiva och detaljrika möbler när funktionalismen var på frammarsch i Sverige? Och varför glömdes han bort?
Axel Einar Hjorths liv är lika fascinerade som hans gärning. Han har skapat möbler i träslag som får en att gå i spinn och i nästa stund lite skamfyllt harkla sig. Eller vad sägs om makassarebenholts, päronträ, valnöt, citronträ, jakaranda, turkisk rot?
Axel Einar Hjorth föddes 1888 i Krokek utanför Norrköping. Fadern var okänd, modern hette Klara Matilda och var blott 20 år. Dessutom så fattig att hon var tvungen att lämna Axel Einar till ett fosterhem i Norrköping. Han var tolv när han kom till familjen där fosterfadern var chef för fängelset i stan.
Familjen tillhörde societeten och hemmet var burget. Det gjorde att Axel Einar fick möjlighet att gå i skola och utbilda sig. 1908 flyttade han till Stockholm för att gå på HKS, Högre Konstindustriella skolan, det vi i dag kallar Konstfack. Fattigdomen hann dock ifatt honom två år senare. När fosterfadern dog kunde han inte längre fortsätta studierna utan var tvungen att söka jobb.
Fram till dess han blev chefsarkitekt hos Nordiska Kompaniet 1927 hann han med att arbeta för flera olika företag som tillverkade möbler, samt driva eget i tre år i Stockholm.
Det finns inte mycket skrivet om Axel Einar Hjorth. Det bästa att läsa är en C-uppsats av Susanna Carlsten från 2008, ”Axel Einar Hjorth – arkitekten som glömdes bort. Om Nordiska Kompaniets chefsarkitekt och svensk art déco.” Den har fokus på hans sex första år hos NK och ger några förklaringar till varför han glömdes bort.
– Efter att praktskåpet ”Louis” såldes för över en miljon kronor 2002 blev jag nyfiken på Axel Einar Hjorth. Därför skrev jag min C-uppsats om honom och en period i svensk formgivning som har hamnat i skuggan av funktionalismen för att få folk att förstå värdet i möblerna, säger Susanna Carlsten.
Ett skäl till att Hjorth hade det svårt att slå igenom stort var att den tongivande Svenska slöjdföreningen hyllade funktionalismen. Kritikerna ansåg att hans möbler var ”pseudofunktionalistiska” eller för exklusiva.
En annan bidragande orsak kan ha varit att NK inte ville framhålla enskilda formgivare utan att det var företaget som var viktigast. Några Hjorth-fantaster menar också att han kanske inte var van vid att ta plats, höras och synas som andra samtida kollegor. Till skillnad från dem var han inte född i ett borgerligt hem.
Ändå skapade han möbler för de mer välbeställda. ”Louis”-skåpet som ställdes ut i Barcelona 1929 köptes till exempel av finansmannen Torsten Kreuger. Andra kunder var brodern Ivar Kreuger, Wallenbergfamiljen och Zarah Leander. Till och med radikala Alva och Gunnar Myrdal möblerade med Hjorth. För två år sedan klubbades en byrå i makassarebenholts för 320 000 kronor hos Bukowskis. Den ska ha varit utställd i Barcelona och sedan stått i paret Myrdals hem.
Parallellt med de praktfulla möblerna formgav Hjorth även en rad sportstugeserier i en mer primitiv form och i det enklare träslaget furu. De kom när ”sund och hälsosam fritid” blev ett folkbildningsprojekt under 1920–30-talet. De förmögna hade sina pampiga skärgårdsvillor men nu fick den begynnande medelklassen råd att bygga sportstugor. Serierna döptes efter öar runt Stockholm – Lovö, Sandhamn, Utö och Värmdö. Under flera decennier glömdes de bort precis som Hjorth, en del kastades nog ut på brasan när det gamla åkte ut och något nytt skulle in i skärgårdsstugan. I dag är det hausse på sportstugemöblerna. De är heta inredningspärlor i såväl lyxiga châlet i Alperna som i megastjärnornas hem i Los Angeles.
Axel Einar Hjorth arbetade även i nya moderna material som bakelit och stålrör. Han fick i uppdrag att skapa inredningar till hotell, butiker och till shahen av Irans tågvagn, eller Persien som det hette fram till 1935. Det sägs att Axel Einar Hjorth senare i livet berättade att shahen var nöjd med inredningen men att han klagade över att toalettsitsen inte var av elfenben som han hade önskat.
De exklusiva möblerna blev Axel Einar Hjorths fall hos NK. Han slutade 1938 och startade eget. Kriget kom och det var tuffa tider. Hans firma gick omkull och han fick till slut ta jobb hos Aski, Svenska Kontorsmöbelindustrier för att försörja sig och hustrun Gunelia som han gifte sig med 1914.
De var gifta fram tills hon dog 1958, ett år senare gick även Axel Einar bort efter en kort tids sjukdom, 71 år gammal. De levde tillsammans i 44 år. Några barn fick de aldrig, därför är det svårt för dem som försöker bringa reda i historien om Axel Einar Hjorth att intervjua människor som träffat honom, eller hört av den äldre generationen hur han var som person.
Men en sak är klar; den fattige pojken från Krokek har fått upprättelse.
