Robin Dahlstedt blickar ut över hockeyrinken i Vallentuna där flera av hans landslagskollegor börjar inta isen. Men innan han går ner till omklädningsrummet tar han sig tiden att prata om nyheten som kom ut i mars.
Den 26-årige landslagsmannen är nämligen nominerad till årets förebild på Parasportgalan den 2 maj.
– Det är jättekul. Det visar ju att jag har tagit rätt beslut i att dela min historia, för det är inte alltid accepterat, säger han.
Redan som femåring började han att idrotta och var fast besluten att börja spela hockey. Men vid den tiden fanns det väldigt få tjejlag och innerst inne kände han att det inte var där han hörde hemma.
På grund av mobbning kunde han heller inte spela i sin egen årskull.
– Efter det lade jag av med idrotten när puberteten kom – det blev för mycket. Sedan, mellan nian och gymnasiet kom jag ut som transsexuell, att jag egentligen var kille, säger han.
Strax före artonårsdagen diagnostiserades Robin med könsdysfori och inledde en behandling för att stoppa hormonproduktionen.
Några månader senare, efter studentexamen, märkte han att det var något annat som inte stod rätt till, vänsterfoten började vridas inåt. En utförlig utredning visade att han hade spastisk parapares – en neurologisk sjukdom som gradvis ökar svagheten i underbenen.
– Det blev bara sämre och sämre. Men då hittade jag vägen in i parahockeyn och gjorde en hel satsning på det som har gått ganska bra.
– Jag planerar ju livet runt hockeyn och träning liksom. Och den är jätteviktig i min dagliga rehabilitering också för att den har så goda effekter på min kropp, säger han.
Platsen som Robin befinner sig på i livet har kanske aldrig varit så bra som den är nu.
Att han är glad över nomineringen råder det ingen tvekan om. Men det han är mest stolt över är hur han genom sin historia och sin nominering, kan göra skillnad för många.
– Jag har visat att det går att vara transperson och elitidrotta på extremt hög nivå, både nationellt och internationellt. Förhoppningsvis kan detta göra det möjligt för unga transpersoner, både med och utan funktionsnedsättning, att våga idrotta, säger han.
Vad betyder det för paraishockeyn som sport att du blev nominerad?
– Jag tror det betyder mycket för då når det ut till fler och det visar att vi finns. Vi vill ju få in fler spelare och vi accepterar alla som kommer. Vill man spela så är man jättevälkommen.
