Siffran är inte snuten ur näsan. Roger Bergström, vd på Hylte paper i Hyltebruk, har räknat på elbörsen Nordpool och nagelfarit tidningspappersbrukets förbrukning.
– Drygt hälften av tiden är elen mer än dubbelt så dyr här jämfört med elprisområde 2. Men nu ligger vi där vi ligger och är tvungna att acceptera läget.
I konferensrummet Björken drar bruks-vd:n en tung suck. Han, en inflyttad processingenjör i pappersteknik, vurmar för bruket och vet vad det betyder för den halländska inlandskommunen.
– När bruket byggdes 1907 fanns här ingenting. Något torp, någon skogsägare. Fabriken blev hjärtat som samhället byggdes omkring.
När han i början av mars samlade personalen för att meddela att 60 av 270 anställda varslas om uppsägning var det ingen enkel uppgift. Men höga elpriser och ökade råvarukostnader gjorde det till slut svårt att inte agera.
Roger Bergströms kinder blossar av frustration när han pratar om det.
– Det här beror på att vi ligger i det dyraste elområdet i Sverige. Hade fabriken legat norr om Gävle hade vi haft 200 miljoner kronor mindre i elkostnad per år. Det är galet, säger han.
I februari låg medelspotpriset på el i landets nordligaste delar – elområde ett – på 12,9 öre per kilowattimme. I elområde fyra, dit södra Sverige hör, låg priset på 103,9 öre per kilowattimme.
Prissättningsmodellen på el har lett till en kokande ilska bland företag och elkonsumenter i södra Sverige.
Utöver skillnaderna mellan elprisområdena – som främst beror på att eltillgången är större i norr än i söder – är kostnaderna svåra att förutspå.
Priset sätts per timme ett dygn i förväg och styrs av prognoser utifrån tillgång och efterfrågan.
I konferensrummet på Hylte paper gör Roger Bergström en vardaglig jämförelse.
– Tänk dig att du åkte och tankade en bil och så fick du inte veta priset innan du börjat tanka. Det kan gå från väldigt låga priser och sedan sticka iväg med några tusen procent från en timme till en annan.
Bilisten kan kanske välja att ta cykeln – men så kan man inte driva en fabrik, resonerar bruks-vd:n.
– Min frustration är egentligen inte att våra konkurrenter har billigare elpris, utan att det är så volatilt.
I Hyltebruk finns det någon i nästan varje familj som jobbar eller har jobbat med pappersmaskiner. Om inte, så bor man granne med någon som har gjort det.
Medelåldern bland de anställda på bruket är över 50 år – många har fått ”mer än en guldklocka”, som vd:n uttrycker saken.
Esa Huttu, en fåordig pappersarbetare med bred nacke och tung silverlänk runt halsen, kom till bruket direkt efter grundskolan och har varit anställd i 47 år.
– Min fru har jobbat här, min bror jobbar här fortfarande. Min syster har också jobbat här, och pappa och mamma.
Som ordförande i fackförbundet Pappers avdelning 38, förbereder sig Esa Huttu nu för varselförhandlingar med arbetsgivaren. Han har varit med förr.
Länge var bruket kommunens största privata arbetsgivare med som mest 1 200 anställda. Men vikande efterfrågan på tidningspapper har lett till flera nedskärningar under 2000-talet och i dag är bara en av fyra pappersmaskiner kvar i drift.
Stämningen efter det senaste varselbeskedet är sansad, men uppgiven, enligt Esa Huttu.
– Det är främst de unga som är lite oroligare, säger han.
Inne i fabriken har den kvarvarande pappersmaskinen – PM4 som den kallas – drabbats av ett mindre haveri.
Bröderna Jan och Lars-Göran Larsson står och mekar med en strulande ventil, nävarna oljiga och täckta av damm.
– Det har varit många bra år, man trivs och det är stark sammanhållning, säger Jan Larsson som är inne på sitt 46:e år som bruksarbetare.
Brodern Lars-Göran, som anslöt på mitten av 1990-talet, funderar.
– De kanske vill göra sig av med gamla gubbar nu. Men för oss är det nog inte så lätt att få ett annat jobb.
Esa Huttu tror inte att ledningens ambition om att produktionen ska vara densamma efter nedskärningarna håller.
– Jag ser inte hur det ska gå till. Vi är redan så slimmade, säger han.
De höga elpriserna har gjort industriverksamhet i södra Sverige till ett högriskprojekt.
I Hylte bor drygt 10 000 invånare. Sex av tio jobb finns inom industrin.
– Elpriser, elpriser, elpriser. Det är det jag hör hela tiden när jag är ute. Och framför allt att man upplever en stor orättvisa på grund av att vi är lokaliserade i södra Sverige, säger Ronny Löfquist (S), kommunstyrelseordförande i Hylte kommun.
Från kommunhuset i Hyltebruks centrum tar han varje chans att kritisera den svenska elprismodellen.
– Varför ska vi ha konkurrensnackdelar inom landet? Vi har lagt strafftullar på el inom landets gränser som blir helt galna.
Ronny Löfquists morfar jobbade på pappersbruket under hela sitt yrkesliv. När andra klagade på fabrikens illaluktande utsläpp sa morfadern att det luktade pengar. Numera har modern reningsteknik fått bättre ordning på odören. Kommuntoppen är nöjd så länge fabriksskorstenen fortfarande ryker. När bruket tidigare gjort neddragningar har han känt sig trygg med att de som fått lämna skulle hitta andra jobb.
”Vi får kämpa för varje arbetstillfälle, varje etablering. Och så tappar vi 60 arbetstillfällen av en orsak som är så orättvis och brutalt feltänkt från början.”
– Nu är vi i en långdragen lågkonjunktur, många företag har det tufft med efterfrågan. Så den här gången är jag inte lika säker på att man lyckas.
I en större kommun, ute vid västkusten, kan man ”som kommunstyrelseordförande nästan låsa in sig i ett svart rum, kommunen kommer fortsätta växa ändå”, menar Ronny Löfquist.
I en liten inlandskommun är förutsättningarna annorlunda. I Hylte är arbetslösheten högre än rikssnittet, drygt åtta procent.
– Vi får kämpa för varje arbetstillfälle, varje etablering. Och så tappar vi 60 arbetstillfällen av en orsak som är så orättvis och brutalt feltänkt från början, säger han.
I Hylte papers personalmatsal vankas det bruna bönor och fläsk. Utanför fönstren passerar fackordförande Esa Huttu i neongul reflexjacka och portfölj, redo för eftermiddagens varselförhandlingar.
Han har bestämt sig för att ta en för laget och går i pension till sommaren, 63 år gammal.
Inne på fabriken är det inte en ovanlig syn att vd Roger Bergström stövlar omkring för att hjälpa till i verksamheten. Efter klagomål på hemmafronten om skitiga skjortor har han skaffat ”en jäkligt billig kavaj på Gekås” för ändamålet.
Nu slåss alla för brukets överlevnad, säger han.
– Under ytan känner alla en oro. Men vi vill inte se oss som offer. Det vi kan göra är att lyfta vår röst och säga att de här skillnaderna på elpriser i landet inte är bra för Sverige.
