Höger- och vänsterextremismen triumferar i tyska delstatsvalet

Det är 32 grader varmt i Dresden. På det lilla torget intill en smäcker 1700-talskatedral i barockstil, ett stenkast från floden Elbe, står hundratals människor. De väntar tålmodigt i det gassande solskenet. Tysklands största politiska stjärna Sahra Wagenknecht är över en halvtimme försenad.

– Jag vill själv höra vad Wagenknecht har att säga. På tv får man inte veta något. De klipper ju alla intervjuer så de består av två, tre fraser, säger 60-åriga Gabi.

Sin skepsis mot etablerade medier delar hon med många på det här torget, och hon vill inte uppge sitt efternamn för mig. Gabi är pensionerad kemist och har besökt både Sovjetunionen och Ryssland flera gånger. På sin väska bär hon en brosch i ryska flaggans rödblåvita färger, med texten ”Jag är inte i krig med Ryssland”.

Dresden är huvudstad i den tyska delstaten Sachsen. På söndag går både Sachsen och grannstaten Thüringen till delstatsval. Den 22 september är det Brandenburgs tur. Alla tre delstater var fram till 1990 en del av det kommunistiska Östtyskland.

Valet ser ut att gå till historien – högerextrema AFD (Alternativ för Tyskland) ligger kring 30 procent i både Thüringen och Sachsen. I Thüringen ser de ut att bli största parti, i Sachsen tvåa knappt efter kristdemokratiska CDU.

Den enda som kan bromsa AFD är den 55-åriga kvinnan alla på Slottstorget i Dresden väntar på: Sahra Wagenknecht. Också hon betecknas av många som extremist – bara inom motsatt falang. I ett Europa där högerpopulismen avancerar är Wagenknecht något så ovanligt som en djupt folkkär vänsterpopulist. Hennes kritik mot invandring och positiva syn på Putins Ryssland får somliga analytiker att rentav placera henne ideologiskt nära högerextremismen.

Just nu ligger hennes parti Bündnis Sahra Wagenknecht (BSW) på 15 procent i Sachsen. Själv är hon inte kandidat i delstatsvalet, men ställer upp som dragplåster. Samtidigt ser hennes gamla parti Die Linke inte ut att ta sig över femprocentsspärren.

– Hon är en intelligent kvinna. Med lång erfarenhet. Jag håller inte med om allt hon säger, men hon är för fred och det är viktigt, säger 76-åriga Monika Winkel, pensionerad tysk- och historielärare.

Den tyska vapenhjälpen till Ukraina har väckt smärtsamma minnen från andra världskriget till liv.

– Tyskland ska inte skicka vapen till Ukraina. När jag hörde om tyskt pansar på rysk mark fick jag ont i magen. Det har vi ju redan sett en gång!

Nästan alla jag talar med på det vackra medeltida torget säger samma sak: Vi vill inte längre skicka vapen till Ukraina. Just den frågan har varit Wagenknechts paroll. Hon för en ogenerat prorysk politik och spelar öppet på de gamla instinkterna från kommunisttiden att i fredens namn låta Ryssland få sin vilja igenom.

Borde inte Ukraina ha rätt att försvara sig? frågar jag åldringsvårdaren Heike Musse, 55.

– Borde vi inte försöka få Putin fredlig igen? Få Ryssland att känna att de också hör till? Det är inte okej att Ryssland anföll Ukraina. Men som jag har förstått det finns det en massa militära skäl. Jag är ju inte militär så jag vet ingenting om dem, säger Heike Musse.

Svaret känns som ett eko av uttalanden jag ofta hörde under min tid som korrespondent i Ryssland. Först lägger man fram en obevisad tanke, sedan slår man följdfrågor ifrån sig genom att säga att man inte är expert.

På torget i Dresden säger folk också att det är ”känt” att varje ekonomisk kris följs av ett krig. Också den här sortens närmast metafysiska argument är vanliga i före detta kommunistländer.

Trots att Tyskland har varit återförenat sedan 1990 går det en skarp politisk och mental gräns mellan det som tyskarna själva fortfarande kallar Ost und West. Det är i det forna öst som AFD har sin största väljarbas – men det är också här som Sahra Wagenknecht har stigit fram som en Messias. Hennes parti grundades så sent som i början av året och har omedelbart gått förbi alla andra vänsterpartier, som det enda riktiga hotet mot högerextremisterna.

Frågan är om hon egentligen är ett hot. AFD:s ordförande i Thüringen, Björn Höcke, har rentav bjudit Wagenknecht att bli medlem i AFD. Wagenknecht själv har inte uteslutit att samarbeta med högerextremisterna efter valet.

– Om AFD säger att himlen är blå kommer vi inte att säga att den är grön, sade Wagenknecht i Frankfurter Allgemeine Zeitung nyligen.

Väljarna i Dresden anser att det gamla vänsterpartiet Die Linke får skylla sig själv.

– Förr talade Die Linke om de fattiga i Tyskland. Det har de slutat med, nu handlar det mest om genderfrågor och invandrare. Solidaritet med flyktingar är bra, men det blir konstigt om ingenting annat existerar, säger Heike Musse.

Eva Pflegel, 76, är före detta kommuntjänsteman i Dresden. Hon är rasande på vad hon upplever som arrogans och okunskap hos västtyskar.

– Väst förstörde hela vår ekonomi! Alla våra företag försatte de i konkurs. Tyskland har varit återförenat i 35 år och fortfarande är vi utestängda från alla högre poster inom ekonomi och politik. Wagenknecht kräver att vi i öst ska behandlas rättvist, säger Eva Pflegel.

Tre svarta Mercedesbilar med blå lyktor på taket glider ljudlöst in på den smala kullerstensbelagda gatan bakom scenen. Några minuter senare kliver en lång, smärt kvinna i åtsittande svart- och vitmönstrad klänning, i höga klackar och med håret i elegant knut upp på scenen.

Folkhopen jublar. Sahra Wagenknecht intar podiet. Sedan håller hon valtal i sammanlagt över 40 minuter, utan att så mycket som titta i ett papper. Hon är totalt avslappnad. Inte en svettdroppe bryter fram i hennes panna, trots att det fortfarande är över 30 grader varmt.

– Makthavarna löser inga problem längre. De har inga koncept, inga visioner, ingen plan för framtiden längre. Då ska de avgå, och det börjar på söndag! säger hon och höjer rösten på slutet i ett crescendo.

Publikens jubel vet inga gränser.

Det som för en utomstående låter som postsovjetisk cynism och konspiratoriskt tänkande beskriver Wagenknecht som östtyskarnas ”särskilda känslighet”.

– Våra politiker regerar över huvudet på människor. Det här förstår vi bättre i öst, därför att människor här har lärt sig att inte tro på vad de där uppe säger. Det är lönlöst att försöka få oss att tro att man avslutar ett krig med vapen. Att man stärker freden genom att ruinera vår energiförsörjning och ekonomi!

Wagenknecht rör sig skickligt från kriget i Ukraina till tyska pensionärer (som enligt henne lever betydligt sämre än österrikiska). Från hotet om ett kärnvapenkrig till att häckla storstadsliberalerna som ”lever sina liv med ekobutiker, lådcyklar och havremjölk”. Kritik mot den ”globala upprustningen”. Kritik mot den ”okontrollerade invandringen”. Mot en ”vansinnig klimatpolitik” där makthavarna försöker bestämma vad folk ska tänka och vilka bilar de ska köra. Mot att makthavarna ”håller folket för dumskallar”. Den sistnämnda frasen upprepar hon gång på gång.

Efter talet dröjer sig Wagenknecht kvar i tio minuter för att åtminstone en del av alla dem som ivrigt köar för en selfie med henne ska få den. Under tiden frågar jag 71-åriga Jochen Uhlemann vad han tyckte om talet.

– Hon är ett proffs. Hon kan tala utan papper, hon har allt i huvudet, hon använder sig inte av konstiga ord utan har ett begripligt språk. Hon tror själv på vad hon säger, konstaterar han.

Sedan tillägger han:

– Men vad jag saknade var: Hur tänker hon ändra på allt det här?