Det är i princip oundvikligt att syna DC3:an utan att känna historiens vingslag. Dess halvt självbärande yttre aluminium är här och var lagad med ditnitade plattor som döljer hål från den nazityska beskjutningen från den 6 juni 1944 då den sommarlånga och krigsvändande Operation Overlord inleddes.
Claes Martinsson är pilot och flyger till vardags modernare maskiner i kommersiell trafik, men den här gången är det han som ska styra Daisy över Västeråstrakten. ”Flygning på riktigt”, kallar han det.
– I nyare flygplan är man mer som en sorts systemoperatör, men här känns det verkligen att man är pilot. Det är så väldigt mycket känsla, det är tungt och ingen hydraulik som hjälper till, och man måste hålla koll på temperaturer. Man får ju nypa sig lite i armen, för det är ju något väldigt unikt, säger Claes Martinsson.
För 82 år sedan satt amerikanska piloten Norbert Delmar Moh på hans plats och i stället för entusiastiska helgfirare var flygplanet fyllt av fallskärmsjägare. DC3:an Daisy hade varit stationerad som transportplan i nordvästra Algeriet, men ingick i den omfattande mobiliseringen av resurser i västra Atlanten och vid Engelska kanalen.
Hon var sedan en del av styrbordsidan av en formation av 36 allierade plan som i Mission Boston flög över halvön Cotentin mot Utah Beach och soldaterna släpptes i Cherbourgtrakten bakom fiendelinjer – västerifrån för att inte flyga över den historiska landstigningen.
I allt väsentligt är flygplanet nu som då, men med ett lager isolering bakom det invändiga glasfiberskalet. I taket går fortfarande den stålvajer där de statiska linorna till soldaternas fallskärmar var fästa för automatutlösning, men andra detaljer vittnar om att Daisy också haft ett civilt liv.
– Vi har halonsläckare, hopfällbara säten, hjärtstartare, toalett… som vanligt, men i mindre skala kan man säga, säger flygvärdinnan Eva Jönelid som är kabinchef på Flygande Veteraner.
– Men det är en helt magisk känsla att åka med den här sortens flygplan. Luftgropar känns mer och det rör sig i sidled av vindarna – det är lite som att vara på sjön – och eftersom det inte flyger så högt kan man följa landskapet nedanför på ett annat sätt.
Tekniska chefen Berndt Kvist berättar att DC3, eller C-47 Skytrain som modellen kallades i det militära, kan flyga förhållandevis länge om den bara får gå ner och tanka emellanåt. Vissa delar behöver underhåll och undantagsvis reservdelar, men han säger sig vara förundrad över hur man på 1940-talet, till skillnad från nu, kunde tillverka maskiner som är så slitstarka.
– Jag var med henne ner till Normandie för 75-årsjubileet 2019 då vi med bortplockad dörr fällde fallskärmshoppare som var klädda precis som på den tiden det begav sig. Det var spännande att se dem alldeles svettiga och uppspelta. Det är lätt att bli ödmjuk inför det historiska, säger Berndt Kvist.
Inom loppet av ett år hade Nazityskland kapitulerat och de C-47 som fortfarande var flygdugliga byggdes successivt om till kommersiella DC3:or, namngivna för att vara den kaliforniska tillverkaren Douglas kommersiella trafikflyg. I fallet Daisy hamnade hon först i Norge och så småningom i nystartade SAS 1948 då hon fick namnet Fritdjof Viking som fortfarande är målat på flygplanskroppen.
Mellan 1960 och 1982 var hon tillbaka i det militära, närmare bestämt som Cesar 76 i svenska Flygvapnet på flygfälten Såtenäs i Lidköping och Malmen i Linköping. Till de mest nämnvärda insatserna hör transporten av förnödenheter till svältkatastrofen i etiopiska Wollo 1975.
På flygplatsen finns också Västerås flygmuseum där föreningen Flygande veteraner sköter om Daisy och en rad andra äldre plan av olika modeller. När DC3:an lyfter samlas extra många besökare, som på nationaldagen, och det är inte bara ålderstigna nostalgiker som står i kö för att få sig en titt eller kanske en tur med Daisy.
13-åringarna Vincent och Anton står med 16-åriga Liam med teleobjektiv riktade än mot flygfältet än mot himlen. Kamerorna smattrar ihop några hundra bilder under dagen som kan läggas till alla tusental de har från sina täta besök på olika flygplatser och flygdagar.
– Det är väldigt coolt att de ens kan flyga. Jag menar en stor flygande metallbit, vad finns det att inte gilla!? Dessutom är jag väldigt intresserad av teknik, så det är väldigt intressant att lyssna på motorer och förstå hur de fungerar, säger Liam.
De hör till den yngre delen av så kallade planespotters som just ägnar sin fritid åt att titta på flygplan och på alla tänkbara sätt djupdyka i detaljer om dem. En del av bilderna publicerar de på Tiktok eller ibland Instagram
De bekräftar att, av gruppen planespotters på exempelvis Arlanda att döma, är medelåldern i subkulturen betydligt äldre än de. Men Flygande veteraners ordförande Henrik Boresäter anar ändå att det finns ett ljus i återväxten, baserat på att föreningens medlemsantal vuxit med omkring 40 procent på sju år.
– En del tänker att det är mossigt, men när de får höra och se allt så säger de ”det här är ju häftigt!”. Det handlar om att få folk att förstå att det är som att kliva in i en tidsmaskin, du kan inte komma närmare det än så och det är det man måste få kidsen att förstå också.
