Det kan verka som – det kanske rentav är – en banal insikt, att litteraturen kan låta en komma någon annan in på livet. Men hur underbart är det inte att det faktiskt går?
Det sker inte varje gång, i själva verket ganska sällan, att känslan på riktigt uppstår: jag befinner mig inuti huvudet på en annan. Och vilket intressant huvud det är att befinna sig i! Här tänks och känns saker som aldrig har tänkts och känts hos mig!
I Claire-Louise Bennetts ”Kyss och hejdå” har en kvinnlig författare av oklar anledning lämnat sin tillvaro i staden för ett vedskjul på landet. Där sitter, fast oftast ligger, hon och skriver något som liknar en dagbok, som (på dagböckers vis, tänkte jag skriva, men kanske finns det människor vars dagböcker handlar om helt andra saker) främst kretsar kring män.
Män hon varit ihop med, män hon haft som lärare, män hon haft som lärare och eventuellt varit ihop med. Och en man i synnerhet: Xavier, den åldrade och tidigare mycket förmögna man som hon på ett eller annat vis haft ett förhållande med med i tio års tid.
Boken inleds med att hon ger honom sin nyligen utgivna bok, och erkänner att hon inte längre attraheras av honom. Kort därefter mejlar han för att säga att hennes bok var ”ett riktigt HELVETE”. Hon bestämmer sig för att inte svara. Sedan svarar hon ändå. Hon kan inte släppa taget om honom eftersom hon en gång har fått en ingivelse: hon ska vara vid hans sida när han dör. Det är ”en högtidlig roll, som har tilldelats mig, oavsett om jag gillar det eller inte”.
Följer gör en utdragen återgivning av deras relations historia, fast bara återberättad i brottstycken, framför allt med fokus på hans benägenhet att förse henne med blombuketter. Mitt i en mening kan berättaren byta spår och skriva om en annan man, en som spillde kaffe i hennes säng. Hon ältar, fastnar i tankeloopar och berättar samma sak om och om igen. Gång på gång går hon igenom skeenden som om det vore för första gången. Precis som man ofta kommer på sig själv med att göra, alltså.
Det liknar också att tjuvläsa en främlings dagbok, eller befinna sig inuti en främlings huvud, eftersom en del är svårtytt. Vem är Sean? Vem är Max? Varför får man inte veta mer om den tyska mannen?
Det är både väl genomfört och frustrerande. Till skillnad från i Claire-Louise Bennetts förra roman, ”Kassa 19”, där de tvära kasten och följda infallen i den mycket okonventionella uppväxtskildringen är helt omistliga inblickar i ett högintressant huvud, hamnar man här som läsare ibland helt enkelt utanför.
Vem är Sean? Vem är Max? Varför får man inte veta mer om den tyska mannen?
Men så kommer plötsligt en återgivning av ett erotiskt möte, beskrivet i andtruten ton och minutiös detalj, där orden ”Hans mun. Den enda munnen.” liksom skriker från sidan. Man är på insidan igen.
”När allt kommer omkring spelar det ingen roll för mig ifall jag tappar besinningen och skämmer ut mig. Alternativet är att dö av leda, alternativet är att vara gemytlig och låta tiden gå”, skriver berättaren.
Claire-Louise Bennetts litterära gärning är allt annat än gemytlig. Jag är tacksam över att ha fått befinna mig inuti henne.
Läs fler av DN:s bokrecensioner här, och fler texter av DN:s Greta Schüldt här
