När metoo briserade, hösten 2017, hade genusvetaren Vanja Hermele arbetat på Dramaten i nästan ett år. Hon befann sig på institutionen med ett forskningsprojekt där hon undersökte hur teatern förhöll sig till sitt statliga jämställdhetsuppdrag.
– Sedan kom metoo och då vändes allt upp och ner, både i min forskning och på teatern, berättar hon.
I maj är hon aktuell med boken ”Antiorganisationen. Dramaten och metoo” – en bearbetning av hennes avhandling som, enligt pressutskicket från förlaget Natur & Kultur, ska ge läsaren en ”unik inblick” i teaterns arbete under en turbulent tid – före, under och efter metoo.
När teatervärlden började fyllas av vittnesmål om sexuella trakasserier, samlade under upprop som #tystnadtagning och #metoobackstage, blev Vanja Hermele först lite besvärad. Hon var på Dramaten för att undersöka teaterns vardag, och det här var långt ifrån vardag.
– Det blev kris, blåsväder och journalister som ringde. Den vardag som jag fokuserade på, med sina sega, inte alltid så uppseendeväckande strukturer, blev vänd på ända. Den pågick parallellt med allt annat, men fick skarpare konturer, säger hon.
– I efterhand inser jag ju vilket otroligt starkt material jag har och hur osannolikt det är att jag har fått möjlighet att ställa samman den här helt unika tiden i teaterns historia.
I boken försöker hon fånga den tiden, och hur intensiv den var.
– Hela ens telefon var ju tapetserad av berättelser om sexuella övergrepp. Det var omöjligt att inte ägna sig åt introspektion: Vad har jag varit med om? Vad har andra varit med om? Det är lätt att glömma hur omvälvande den där tiden faktiskt var.
Boken beskrivs som en inifrånskildring. Vad kommer läsarna att få veta om den här tiden på Dramaten som inte redan är känt?
– Många saker. En teater är ju en organisation som är öppen för allmänheten, men den är också väldigt stängd. Rummen bakom scenen betraktas nästan som privata – där ska allmänheten absolut inte vara. Det finns ett slags grundmurad slutenhet på en teater, i alla fall en teater som Dramaten. Men i min bok får man komma in och följa arbetet och processerna bakom scenen.
Hur gick det med forskningsfrågan? Var Dramaten en ojämställd organisation?
– I boken finns ett kapitel som heter ”Döden” och det säger kanske något om hur jämställdhetsarbetet förhölls till av vissa på teatern under den här tiden. Men boken visar också att det inte bara är jämställdhetsfrågor som kan vara underordnade på sådana här institutioner, utan egentligen alla organisationsfrågor.
Det har gått sju år sedan metoo. Hur har teatervärlden, och Dramaten, förändrats?
– Klassiskt forskarsvar, men just det har jag inte forskat om. Vad jag kunde se var att den kraft som metoo kom med togs till vara i ett ganska ambitiöst förändringsarbete direkt efter uppropen. Samtidigt är sju år en väldigt kort tid i Dramatens historia, och strukturerna går djupt. För mig framstår det som osannolikt att man ska ha lyckats vända på precis allt under den här ganska korta tiden, men jag tror att man är mer vaksam nu än tidigare.
Det hon framför allt gör i sin bok är att synliggöra seglivade strukturer, fortsätter hon.
– Och sådana är inte unika för teaterorganisationer – de finns i många andra branscher. Det var väl det som metoo visade också.
”Antiorganisationen. Dramaten och metoo” ges ut den 9 maj.
Läs mer om Dramaten och scenkonst.
