Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.
Roman
Lina Schollin Ask
”Tallums sång”
Albert Bonniers förlag, 287 sidor
Att hitta de mest läsvärda romanerna i tsunamin av böcker som ges ut, är som att stå mitt i Niagarafallen med två utsträckta händer och försöka fånga de viktigaste dropparna. En omöjlig uppgift. Men så plötsligt faller en skimrande historia ner i handen, en roman som inte går att släppa.
Så var det med debutanten Lisa Ridzéns ”Tranorna flyger söderut” för drygt två år sedan. Och Lina Schollin Asks ”Tallums sång” har alla förutsättningar att bli lika älskad. Schollin Ask är läkare och har tidigare gett ut den självbiografiska sorgeboken ”Klättra så högt du vill för du är ju ändå redan död”, om när hennes första dotter dog.
Romandebuten har också sorg som sin djupaste klang. Tre krackelerade människor hittar ögonblick av tillhörighet i mötet med varandra. Den pensionerade arkitekten Gunnar som sörjer sin hustru Bodil, sin hund och barnen som skulle bli men aldrig blev. Klara, en gravid läkare som sörjer sin bror, sin man och den kärlek hon trodde fanns. Och så David, en ung och rädd man som längtar efter allt han inte kan och inte vågar.
Den fjärde, och kanske viktigaste, gestalten i ”Tallums sång” är världsarvet Skogskyrkogården i södra Stockholm. Ritad av arkitekterna Gunnar Asplund och Sigurd Lewerentz och invigd 1920. Från början kallades begravningsplatsen Tallum, efter alla tallar som utgör en så viktig del av den böljande, trösterika platsen. Därav romanens titel. Och det är här Gunnar, Klara och David stöter på och så småningom hakar i varandra.
Schollin Ask beskriver Skogskyrkogården så vackert att jag vill hoppa på nästa tunnelbanevagn söderut och vandra på Sju Brunnars stig mellan kapellen, röra vid tallarna, björkarna och den 3,6 kilometer långa kyrkogårdsmuren. På många sätt är det här en kärlekshistoria om arkitekturens och naturens läkande kraft och den fungerar ypperligt som guidebok till världsarvet.
Författaren rätar upp texten och kommer tillbaka till sitt avskalade, raka språk som inte tyngs av onödiga ord. Som förlossningsscenen, vars like jag sällan läst
Visst är det här en roman som ibland balanserar på sentimentalitetens rand, och då och då svajar språket till. Men det blir aldrig några allvarliga dikeskörningar. Författaren rätar upp texten och kommer tillbaka till sitt avskalade, raka språk som inte tyngs av onödiga ord. Som förlossningsscenen, vars like jag sällan läst. Vi får vara så nära Klara när hon föder att avståndet suddas ut. Hennes desperation bli läsarens, hennes ohemula hat mot barnläkaren som representerar fara, blir helt rimligt och jag håller också andan medan allt runt henne försvinner som genom en lucka i tiden.
I ”Tallums sång” görs också tydligt hur viktiga ritualer är. Finns de inte så skapar vi nya, egna ceremonier för att få ett sammanhang, något slags karta över livets obegriplighet och ett avslut. Likaså blir det uppenbart att människor inte bara behöver få hjälp av andra – minst lika viktigt är att själv få bidra. Klara tar med sig ett paket Mariekex till bänken där hon träffar de två andra, David hämtar nybryggt kaffe från vaktmästeriet och Gunnar tar initiativ till att de ska ses igen. Det enkla men samtidigt avgörande.
Så växer ”Tallums sång” till en innerlig berättelse om värme och medkänsla.
Läs fler texter av Kerstin Särneö och fler recensioner av aktuella böcker i DN Kultur




