Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.
Hon sa att hon kände igen honom på munnen. Resten av ansiktet var söndertrasat av ärr, han såg ut som Frankensteins monster eller en målning av Francis Bacon. Men munnen gick inte att ta miste på: han som låg i sjukhussängen, svårt skadad och med total minnesförlust, var hennes man Bohdan. Romana tog med honom till en enslig stuga hon lånat och började mata honom med minnen från hans tidigare liv.
I första delen av Sofia Andruchovytjs stora roman ”Amadoka” berättade Romana om hur hon träffade Bohdans far, en framstående plastikkirurg, och hos honom hittade skärvor av förlorarnas historia – bokstavligen delar av sönderslagna statyer – och en resväska full med fotografier. Med deras hjälp framkallade hon Bohdans farmors liv i den ukrainska överklassen och hennes kärlek till den judiske kosherslaktarens son. Farmodern gömde sin älskade undan nazisterna, men när de kom tillbaka sedan de först retirerat undan Sovjetunionens trupper, kunde hon inte rädda honom.
Under den gripande kärlekshistorien utvecklade sig ett större drama, Ukrainas historia och framför allt den ofattbara slakt som pågick under ett drygt decennium från 1933, då 14 miljoner människor miste livet i den ukrainska myllan och den judiska minoriteten utplånades.
I denna andra del av romanen, som den förra i lysande översättning av Nils Håkanson, riktas blicken mot ett något tidigare skede då den bolsjevikiska terrorn förföljde den ukrainska intelligentian. Ukraina upplevde en kort tid som självständig nation åren 1918-21 innan landet inlemmades i Sovjetunionen. Redan från 20-talets mitt var jakten på oliktänkare i full gång. De så kallade neoklassikerna, en löst sammanhållen grupp poeter, kritiker och filosofer som ville värna konstens estetiska frihet från politik och populism, anklagades för spionage och kontrarevolution. De flesta avrättades eller dog i fångenskap.
En av dem, Viktor Petrov, arkeolog och författare som skrev romaner under pseudonymen V Domontovytj, klarade sig mirakulöst undan såväl sovjetisk som nazistisk förföljelse. Han arresterades 1937, men släpptes efter två veckor, av allt att döma rekryterad av säkerhetstjänsten NKVD. Efter kriget hamnade han i Tyskland – enligt några teorier med Sovjets goda minne – och arbetade som professor vid fria ukrainska universitetet i München. Där skrev han ytterst sovjetkritiska artiklar. 1949 försvann han spårlöst och troddes vara dödad av sovjetiska agenter, men 1955 dök han upp i Kiev vid universitetets arkeologiska institution. Han dog en naturlig död 1969.
Petrov är den ena huvudpersonen i ”Amadoka II”. Den andra är Sofia, som gifte sig med Petrov sedan hennes make och Petrovs vän poeten Mykola Zerov hade avrättats 1937. Då hade Petrov och Sofia sedan länge ett passionerat förhållande.
Verkligheten överträffar dikten. Petrov måste vara oemotståndlig för en författare som likt Sofia (!) Andruchovytj skriver om historia och minne, allt som likt den stora mytiska insjön Amadoka har försvunnit från Ukrainas yta, utplånat, glömt och förträngt. Skulpturer av barockmästaren Johann Georg Pinsel, skrifter av 1700-talsfilosofen Skovoroda, det blodiga 1900-talets alla offer och deras förövare. Ansikten som måste restaureras för att bli glömda eller ihågkomna, beroende på vem man varit i det förflutna.
Petrov är ett mysterium, skeptiker, realist och bibelexeget, förrädare eller hjälte eller båda. Romana, som lämpligt nog är arkivarie, söker efter honom i hans texter, i andras rapporter och vittnesbörd, och återberättar det hon läst för Bohdan där hon ligger tryckt mot makens ärrade rygg och viskar i hans trasiga öra.
Hon fantiserar inte fram deras öden, i många sidor är denna del av hennes roman en utgrävning av fakta: arresteringsdag, tortyr, summarisk rättegång, dom och död
Petrov och neoklassikerna har funnits i verkligheten, och Sofia Andruchovytj närmar sig dem med respekt för den sanning som finns gömd i arkiven. Hon fantiserar inte fram deras öden, i många sidor är denna del av hennes roman en utgrävning av fakta: arresteringsdag, tortyr, summarisk rättegång, dom och död. Namn efter namn drar förbi i en lång fångtransport. Ändå frågar sig Romana om vi verkligen blir hjälpta av fakta. Inte ens om vi hade allt nedtecknat dag för dag, minut för minut, skulle vi förstå. Petrov förblir en gåta, liksom Sofia, vars grav vaktas av en tigande sfinx. Men Romana berättar vidare: just Petrovs namn lyckas väcka glimtar av minnen hos Bohdan.
De brev Petrov skrev till Sofia under alla år de levde åtskilda, tjugo av de trettio de fick tillsammans, är en av romanens höjdpunkter. I dem blandas innerlighet med medvetande om att en tredje alltid läser med, men i trots mot säkerhetstjänstens saksökande läsare återskapar breven den närhet mellan makarna som de förlorat. Sofias brev finns inte kvar, men Romana läser Petrovs för Bohdan, för att berätta om kärleken, så som hon tidigare har berättat om olika yttringar av kärlek hos andra människor, för att han ska minnas och för att väcka hans känslor.
Jag har länge anat att Bodhan inte är den man Romana vill göra honom till. Nu tror jag mig förstå att han är ett monster som behöver minnen av kärlek och godhet för att bli människa, och att Romana är en opålitlig berättare som likt Scheherazade räddar liv. Den som lyssnar till slut får klarhet i mycket – och ett nytt mysterium. Vem berättar Romanas historia? Visst måste det komma en tredje del, jag längtar redan!
Läs fler texter av Ingrid Elam och fler recensioner av aktuella böcker i DN Kultur
