Hon förstod inte vad som pågick i nazisternas koncentrationsläger Stutthof, där hon i 18-årsåldern tjänstgjorde som sekreterare och stenograf åt en SS-officerare. Med den förklaringen ville 99-åriga Irmgard Furchner att en tidigare dom mot henne skulle prövas i högre instans.
2022 dömdes Furchner till två års fängelse, villkorlig dom, för medhjälp till mord i en ofattbar omfattning – 10 505 fall. Men hennes arbete i lägret hade inte skiljt sig åt från det arbete som en vanlig bankanställd utförde vid den tiden, argumenterade hennes försvarsadvokat förgäves.
På tisdagen kom beskedet från Tysklands högsta domstol att domen står fast och har vunnit laga kraft. Då kvinnan varit mycket ung när brotten begicks döms 99-åringen i en så kallad ungdomsrättegång.
Irmgard Furchner är långt ifrån den enda tyska åldringen som ställts inför skranket för brott begångna i ungdomen. Under det senaste decenniet har tyska domstolar dömt ut många års fängelsestraff till personer som tjänstgjort i nazisternas koncentrationsläger. I flera fall har både åtalade och vittnen avlidit under rättsprocessernas gång.
Det reser frågan om varför det dröjt så länge innan rättsvisan hunnit ikapp?
En förklaring är juridisk.
2011 ändrades rättspraxis i Tyskland när en tidigare lägervakt dömdes till fängelse för medhjälp till närmare 30 000 mord, trots att det inte gått att bevisa att han varit delaktig i ett specifikt mord.
Det öppnade för en våg av liknande rättsprocesser mot tidigare medarbetare i koncentrationsläger (se faktaruta), där Irmgard Furchner är den senaste som fått sin sak prövad.
En annan förklaring till att det dröjt så länge är mer beklämmande.
Efter andra världskrigets slut ville det besegrade Tyskland blicka framåt. I många fall sågs det mellan fingrarna på människors gärningar under Förintelsen. Exempelvis kunde tidigare nazister fortsätta arbeta inom den tyska statsförvaltningen, bland annat på utrikesdepartementet och inom domstolsväsendet.
Intresset av att inleda processer mot nazisternas hantlangare var begränsat. Så kunde tidigare vakter, bokhållare, assistenter och andra som tjänstgjort i förintelselägren fortsätta leva sina liv som vanligt efter krigsslutet – fram tills nu.
För några år sedan bevakade jag rättegången mot Bruno Dey som i ungdomen arbetat som lägervakt i ovan nämnda Stutthof. Han dömdes som 93-åring i ungdomsdomstol för medhjälp till 5 000 mord.
Jag kunde inte släppa frågan om hur han levt under det kvarts sekel som passerat mellan massmorden och rättegången.
Svaret var: som vem som helst.
Han hade inte gått under jorden och inte bytt identitet. Han hade arbetat som bagare, lastbilschaufför och vaktmästare. Gift sig och fått barn och barnbarn.
Vågen av rättegångar mot personer med ett liknande förflutet som Bruno Dey och Irmgard Furchner sänder ett obönhörligt budskap: tids nog kommer historien i kapp.
Fakta.Andra åldringar som dömts för iblandning i nazisternas brott
John Demjanjuk arbetade som lägervakt i nazisternas förintelseläger i polska Sobibór under Förintelsen och dömdes 2011 till fem års fängelse för medhjälp till 28 060 mord. Han var då 91 år. Han avled 2012. Domen ändrade rättspraxis och ledde till att ett stort antal liknande rättsfall tagits upp sedan dess i Tyskland.
Oskar Gröning, även kallad ”bokhållaren i Auschwitz”, dömdes 2015 till fyra års fängelse för medhjälp till mord på 300 000 judar. Han var 94 år när domen föll. Han avled 2018.
Bruno Dey arbetade som lägervakt i Nazitysklands koncentrationsläger Stutthof, som ligger utanför Gdansk i nuvarande Polen. Han dömdes 2020 till två års villkorlig dom. Dey var 17 år när brotten begicks och 93 år när domen föll.
Josef Schütz dömdes 2022 för medhjälp till mord på fler än 3 500 lägerfångar i koncentrationslägret Saschenhausen utanför Berlin. Han var 101 år när domen föll och den äldsta som dömts för brott under nazitiden i Tyskland. Han avled i fjol.
