”Hoppas boken är lika otrevlig för västtyskar att läsa som för mig att skriva”

Professorns stora ljusa arbetsrum vid Leipzigs universitet är fyllt med böcker från golv till tak. Lutad mot bokhyllan står en klarröd racercykel med bockstyre. Av klimatskäl cyklar Oschmann helst och tar tåget.

– Att cykla här i Leipzig är väldigt bekvämt. Det är ju så platt överallt, konstaterar han.

Dirk Oschmann, son till en metallarbetare, är med andra ord raka motsatsen till nidbilden av den östtyska mannen. Det betyder en AFD-väljare som älskar sin bensinbil. Dessutom är Oschmann professor, och bor kvar i det före detta öst. Det är ovanligt – i öst är de flesta professorer, företagsledare och chefredaktörer födda i väst. De väljer i sin tur personer med samma bakgrund.

– Det var helt i sin ordning att man ville få hit kunnande från väst i början av 1990-talet. Men sedan visade det sig att västtyskar väljer andra västtyskar. Exakt samma mekanism som när män väljer andra män och påstår att det inte finns några kompetenta kvinnor, säger Dirk Oschmann.

Det går inte att känna att man är i ”öst” när man reser till den historiska staden Leipzig. De lummiga universitetskvarteren utanför Oschmanns arbetsrum ligger mitt i stan. Överallt promenerar och cyklar studerande bland de pampiga universitetsbyggnaderna.

Men frågar man vem som äger bostäderna i Leipzig blir svaret: Inte Leipzigborna.

– Nittio procent av lägenheterna i stadscentrum tillhör folk som bor i väst. Västtyskar har köpt bostäder billigt i öst, som en investering. Leipzigborna lever i en stad där få fastigheter tillhör dem själva. Och man måste fråga sig varför det är så, säger Oschmann.

Vanligtvis skriver Oschmann vetenskapliga verk om till exempel Kafka och Schiller. Sin doktorsavhandling avlade han om den tyska sociologen och historiefilosofen Siegfried Kracauer. Men den bok som har gjort honom till en intellektuell kändis i Tyskland, känd från pratshower och tv-debatter, heter ”Der Osten. Eine westdeutsche Erfindung” (”Öst är en västtysk uppfinning”). Den kom ut i fjol och blev snabbt en bästsäljare med över 180 000 sålda exemplar. Boken säljs nu i tredje pocketupplagan och ska översättas till polska och ryska.

Bild 1 av 3

Bild 2 av 3

Bild 3 av 3

Den är inte vetenskaplig. Snarare att betrakta som ett slags rasande ”J’accuse” i bästa Émile Zola-tradition mot hela den västtyska eliten, som ställs till svars för sitt arroganta ointresse och schablonartade sätt att beskriva östtyskar.

– Det spelar roll i vilken ton man skriver för att budskapet ska nå fram. Om klyftan mellan öst och väst finns redan så många vetenskapliga verk. Allt har visats av sociologer, men inget händer. Jag ville väcka folk. Ja, jag var arg när jag skrev. Det var inte ett dugg trevligt att skriva den här boken och jag hoppas att den är lika otrevlig för västtyskar att läsa, säger Oschmann.

I sin bok tar Oschmann upp att andelen personer födda i Östtyskland på ledande positioner inom ekonomi, politik, vetenskap och förvaltning i Tyskland är så låg som 1,7 procent. I förbundsdepartementen, där regeringens beslut förbereds och verkställs, är andelen under 1 procent.

Själv trodde han länge att det hela skulle rättas till med tiden.

– Jag hade fel. Och det är farligt när människor i öst märker att ingenting ändras. I Östtyskland har folk en känsla av att inte vara delaktiga, att deras perspektiv inte är något värt. De är utestängda, inte med i leken. I det offentliga rummet behandlas öst som en patologisk avvikelse från normen.

Förstår man inte det här, menar Oschmann, kan man inte förstå varför högerradikala Alternativ för Tyskland (AFD) går framåt just i öst. Senast fick de kring 30 procent i tre östtyska delstatsval i rad – Thüringen, Sachsen och Brandenburg.

– Folk i öst tjänar i genomsnitt 20 procent mindre än i väst. Det innebär att de känner av kriser och konflikter mycket tydligare. Om bensinen blir dyrare eller värmekostnaderna rusar i höjden så påverkar det människor snabbare och hårdare. De har ju ingen buffert, i motsats till västtyskarna. Att radikala partier ofta får stöd i ekonomiskt och socialt eftersatta områden är en alleuropeisk trend. På den här punkten beter sig östtyskarna precis som alla andra européer.

Dirk Oschmann påpekar att det finns områden i Östtyskland, till exempel Görlitz nära polska gränsen, där inkomstnivån är 40 procent lägre än i väst. Han förstår inte hur någon kan förvåna sig över att AFD har sitt starkaste stöd just i sådana områden.

Samtidigt anser Oschmann att den tyska vänstern har förlorat sin identitet.

– De har fastnat i kulturkriget och bryr sig inte längre om att folk har blivit fattiga. Högerextrema partier utnyttjar det. Det här ser man också i Frankrike, där Marine Le Pen har tagit över en stor del av kommunistpartiets röster. Det är en fatal tendens att hela tiden påstå att Östtyskland är singulärt och en avvikelse, att östtyskar är dumma, när det egentligen handlar om att de reagerar mycket snabbare på kriser och konflikter. De som har lägre inkomster frågar sig alltid hur de ska klara av prekära situationer. De lever under ett mycket högre existentiellt tryck.

Att den tyska återföreningen inte blev verklighet på det sätt man trodde är ett stort debattämne i Tyskland. Det har varit ämnet för en strid ström böcker på senare år. Dirk Oschmann påpekar att det finns östtyska författare som skrivit om ämnet sedan början av 2000-talet, till exempel Clemens Meyer med ”Als wir träumten” (2006). Nu kommer en ny våg: för några år sedan kom Grit Lemke med ”Kinder von Hoy”. Den handlar om uppväxten i en DDR-mönsterstad och hur återföreningen ledde till massuppsägningar och social oro.

– På 1990-talet hade vi en total desorientering i det östtyska samhället. Många vuxna förlorade sina jobb, de klarade inte av sina föräldraroller och familjer krossades. Nu har östtyska författare börjat skriva om detta. Det brukar ta 30–40 år att ändra på det kollektiva minnet, nu har det gått trettio år sedan återföreningen så det är naturligt att temat har kommit upp till ytan.

Obligatoriska kvoter är nu nödvändiga för att få situationen i Tyskland på rätt bog, anser Dirk Oschmann.

– Jag är absolut för att personer med östtysk bakgrund ska inkvoteras på viktiga poster. Det är ett stort demokratiproblem när folk inte känner sig delaktiga. Det måste helt enkelt åtgärdas.

Kvotsystemet kommer förstås att stöta på motstånd, säger han, eftersom västtyskarna ”inte frivilligt vill ge upp sina privilegier”.

– Men östtyskarna måste få en tydlig signal att de tas med i leken. Att de är med och formar samhället och demokratin. Och tro inte att problemet försvinner när sådana som jag dör! Det kommer att fortsätta att reproducera sig självt om man inte gör något åt de här orättvisorna.