Horace Engdahls stoppade pjäs går upp i Göteborg

Texten rann ur honom.

– Det händer när jag skriver mina fragment, och det hände nu. Orden kom oombedda, säger Horace Engdahl om sin debut som dramatiker.

Det var dåvarande Dramatenchefen Marie-Louise Ekman som bett honom försöka sig på att skriva för scenen. Engdahl var nyskild och satt en varm sommarmorgon 2014 på sin balkong när ”Mannen på bryggan” gav sig tillkänna.

– Det var som om jag fick besök av någon som ville använda mig som språkrör.

Mannen i monologen har svårt att finna sig till rätta. Han anser att kvinnor verkar vilja ”ändra” på sina män, men om de lyckas förlorar de intresset. Och om de misslyckas blir de arga. Han tycker sig mötas av raseri.

Nu bearbetar mannen sin känsla av att vara obehövlig. ”Ett gulnat löv som singlar genom luften.” En skugga, men ändå uttittad – ”alla ser det”.

Texten är inte självbiografisk, säger Horace Engdahl, men visst finns det ett släktskap mellan honom och karaktären.

– På grund av mina personliga livserfarenheter kring den här tiden var jag tvungen att fundera över min existens som man. Jag hade aldrig haft anledning att göra det tidigare, aldrig känt mig angripen – inte på den punkten. Men nu hade det ställts på sin spets.

Efter leverans hörde Marie-Louise Ekman av sig och sa – enligt Engdahl – att det var en fantastisk text som hon absolut skulle sätta upp.

Men så blev det inte. Ekman slutade på Dramaten, och efterträdaren Eirik Stubö var visserligen också positiv till monologen och tänkte själv regissera den, men under instuderingen briserade metoo, och arbetet avbröts.

Horace Engdahl säger att han på omvägar fått höra att verket var ”politiskt omöjligt” att genomföra där och då. ”De hade flått oss levande”, ska de ansvariga ha sagt. Det enda besked som nådde författaren själv – utöver ryktena – var det han fick när han efter lång tystnad från teatern hörde av sig till Dramatens ekonomiavdelning och frågade om de hade tänkt förnya rättigheterna? Nej, var svaret.

I det läget tog Engdahl kontakt med Brunnsgatan Fyra där Martina Montelius visade intresse för texten, men samma dag som de sammanträffade publicerade DN granskningen av Kulturprofilen där Horace Engdahl ju fick en publik roll och Montelius hördes aldrig av igen.

I ett mejl till DN skriver Martina Montelius att det inte var på grund av granskningen hon avstod monologen:

”Snarare hade det kanske varit ett argument för att spela pjäsen, att Horace och jag hade så olika positioner i debatten. Men jag gjorde andra konstnärliga val.”

Sex år senare läser journalisten, dramatikern och göteborgaren Eskil Lundgren monologen som finns publicerad i Horace Engdahls bok ”Den sista grisen”. Där står att den ska spelas på Dramaten, men det blir snabbt uppenbart för Lundgren att så aldrig skett. Hans nyfikenhet ökar och han kontaktar Horace Engdahl för att be om rätten att sätta upp verket. Engdahl, som numera bor i Göteborg, säger ja.

– Det är många som avrått mig från att ta mig an pjäsen, men jag tycker inte att det är några jättefarliga sanningar som sägs där. I så fall är det nog mer författaren som är problemet för dem som tvekar, säger Eskil Lundgren.

Känner du att du ger Horace Engdahl upprättelse nu?

– Nej, men texten. För mig som dramatiker är det först när en text möter publiken som den blir till.

Med hjälp av lokala privata finansiärer blir det nu alltså urpremiär för ”Mannen på bryggan” på Pusterviks scen vid Järntorget i Göteborg. Eskil Lundgren har bearbetat verket något och spelar själv huvudrollen. Horace Engdahl kommer hem från en vistelse i Frankrike lagom till premiären.

– Jag inser nu, när jag talar med dig, att herregud – det här kommer ju folk kanske lägga märke till trots allt, säger akademiledamoten på telefon från Paris.

– Men det skulle ändå förvåna mig mycket om det blir ett politiserat rabalder. Tiden är en annan i dag. Den här monologen talar ur en svunnen tid, säger Horace Engdahl.

DN har sökt Marie-Louise Ekman och Eirik Stubö för kommentarer men ingen av dem har återkommit.