Hos Andrzej Stasiuk tränger stanken från vodka, svett och blod fram genom 80 år av tystnad

Andrzej Stasiuk rör sig i sina böcker i ett Östeuropa bortom metropolerna, ofta i sydöstra Polen, och även när han reser långt undviker han turiststråken. Västeuropa har heller aldrig lockat honom, i stället är det platser klämda mellan väst och öst han återvänder till. I ”Över floden” handlar det om en klaustrofobiskt liten plätt, med en kyrka, en gård, en lada, en snårskog och en flod som skiljer två världar från varandra.

Året är 1941, Polen är ockuperat, på västra sidan floden har tyskarna grupperat sig för att när som helst anfalla sin allierade, Sovjetunionen. På östra sidan ryssarna. Jag har sökt alla ortnamn på den digitala jordgloben och även om Stasiuk blandar bort korten en aning måste det vara floden Bug som rinner genom romanen och bildar gräns mellan det som i dag är Belarus, Ukraina och Polen. Det är en liten del av det område Timothy Snyder kallar Bloodlands i sin bok med samma namn. Där mördades mellan 1933 och 1945 fjorton miljoner människor av Sovjetunionen och Nazityskland, de flesta innan förintelselägren byggdes.

Många har sett suddiga, svartvita bilder på massgravar fyllda med lik, och människor som står på kanten av den grop de just grävt med ryggen mot åskådarna och de soldater som snart ska skjuta dem. Stasiuk gör det motsatta, han väljer ut några få människor, förövare, iakttagare och blivande offer, och går helt nära inpå, ansikte mot ansikte, och gör dem levande för oss.

Där är kvinnan med mörk hy och stadiga fötter. Hon är både orädd och hjälpsam, vet vilka örter som kan läka sår och feber, och byter till sig mat av tyskarna. Vad hon ger i gengäld får var och en gissa själv. Där är färjkarlen som förr brukade ro folk över till andra sidan där den närmaste kyrkan låg. Nu ror han judar och andra som försöker fly undan nazisterna, han tar betalt i förväg. En liten grupp polska partisaner rör sig i trakten, liksom två unga judar, styvsyskon som drömmer om att ta sig hela vägen till Birobidzjan, ett autonomt judiskt län i östra Sibirien.

Namn får de först efterhand som de tar gestalt och träder fram ur det allt annat än vänliga landskapet. Det är varmt och fuktigt, myggor sticks, snårskogen är full av taggar och träskmarken är farlig att beträda även när den ser torr ut. Det är strömt i floden, endast färjkarlen vet hur man tar sig över, lik antikens Karon avgör han vem som får åka med.

Människorna försöker hålla sig undan från varandra men det är lätt att gå vilse och bli upptäckt. Lillen, den yngste bland partisanerna förvillar sig in bland snåren och stöter på de två judarna. De berättar för varandra var de kommer ifrån, syskonen Dora och Max från staden och Lillen från Sobibor. Han längtar dit, han vet inte vilket dödsmaskineri som kommer att dras i gång där i april 1942.

Det vet däremot berättaren, som dyker upp sist av alla. Han är en medelålders man som kommer till byn runt år 2020 med sin demente far. Fadern är uppvuxen i byn, hans föräldrahem finns kvar, han var pojke 1941 men minns inget annat av den tiden än att han brukade putsa skor. Inte vilka skor eller för vem, så berättaren får fundera själv: Kanske åt ”de goda tyska soldaterna som man mindes i byn?” Men det är troligare att det handlade om faderns, det vill säga berättarens farfars skor, ”den tanken lugnar mig, även om det för romanens skull vore bättre med tyskarnas. Det skulle passa bättre för det här landet”.

Berättaren kör sin bil till torget, med tre kyrkor, stillastående luft och några kråkor, men för sin inre blick ser han ”svenskarna, tatarerna, ryssarna, tyskarna, ’de otrogna’ och kommunisterna” som varit där, överallt minnet av förstörelse.

Det är detta minne som Stasiuk väcker upp ur den sömniga värmebölja som förbinder nuet med juni 1941. Det börjar med en gris som partisanerna slaktar på ett så klumpigt och brutalt vis att en av dem får ett svinhugg på halsen, och sedan går våldet inte att hejda. Hoppets låga, som i det längsta hållits levande, slocknar. Två pojkar, kanske en av dem är berättarens far, står på en höjd, nyfikna på hur kriget mellan Tyskland och Sovjetunionen ska börja. Horisonten är full av blixtar, jorden darrar och alldeles nära dem drar en vagn förbi. Fyra nakna fötter skymtar under ett lass med halm, lik som ska grävas ner där ingen ser.

”Över floden” saknar intrig, Stasiuk berättar i fragment, samlar ihop brottstycken till en bild där landskapet, marken, ljuden, stanken – och enstaka dofter – omsluter gestalterna som vill men inte kan röra sig bort från kriget. Även jag hålls fast, får svårt att värja mig mot den ångestladdade spänning Stasiuk och hans gudabenådade översättare Tomas Håkanson skapar med sin detaljrika, närgångna skildring.

Dammet från gömstället i höladan sticker i näsan liksom stanken från all vodka, all svett och allt blod som tränger igenom 80 år av tystnad fram till i dag, när det åter är krig på andra sidan floden.

Läs fler texter av Ingrid Elam och fler recensioner av aktuella böcker i DN Kultur