Peter May är en osalig ande. I tidigare, våldsamt populära, serier har han låtit sina huvudpersoner verka i till exempel Kina och Frankrike. Men förr eller senare återvänder han alltid hem till Glasgow och Hebriderna. I nya romanen ”Vintergraven” parar han sin geografiska fäbless med det ekologiska engagemanget.
Vi skriver 2051. Planeten i stort har drabbats av översvämningar, torka och andra effekter av mänsklighetens förmåga att inte vilja se och begripa. För det numera självständiga Skottlands del innebär miljökatastrofen snöstormar och kyla. Golfströmmen har tagit stryk och värmer inte längre upp öarna i västra Europa. Kustnära städer som Glasgow ligger – liksom i övriga världen – till stor del under vatten.
Men det största politiska partiet i Skottland har genomfört byggandet av ett stort kärnkraftverk i Högländerna, så energi har man i alla fall. I närheten av detta kärnkraftverk hittas en manskropp infrusen i en smältvattentunnel på berget. Kommissarie Cameron Brodie kopplas in på fallet. På egen begäran – den som hittat liket är nämligen hans sedan länge alienerade dotter, som hatar honom.
Två berättelser alltså. Den ena handlar om den döde mannen, en journalist ute på gräv. Den andra handlar om bakgrunden till Brodies och hans dotters ensidiga schism.
Man blir frusen in i märgen av ”Vintergraven”. Naturligtvis avlöser stormarna varandra med strömavbrott, isolering och fallerande uppkoppling som följd. Det blir mycket slaskande och klafsande i minusgraderna i denna roman, som inte inleder en ny serie utan är fristående. Vilket jag tackar för: oändliga serier blir ofta slöa och krystade.
Peter May är pålitlig, och dessutom redigt politiskt förbannad i denna bok. Möjligen har han också fått en sponsor på halsen, för anorakerna av ett visst klädmärke förekommer lite oftare än det borde, medan övriga prylar förblir namnlösa.
Läs fler texter av Jonas Thente och fler recensioner av aktuella böcker i DN Kultur.
