Hosoi festival bjuder på befriande brokighet

Hon virvlar runt som en dervischdansare, skjuter fram höfterna, ylar som en ung Robert Plant och vevar med armarna för att få igång publikens allsång. Det kaxiga yrvädret Megan de Klerk är så kort att hon knappt syns över publikhavet men omöjlig att missa. I sin pälsmössa och flortunna klänning har hon pondus som en glatt knasig Courtney Love eller Grace Slick. Hon är gjord av samma klassiska rockstjärnematerial.

Att hon sedan sjunger i en grupp som mest gör covers på indonesiska folkpopsånger från 1960- och 70-talen verkar inte bekomma henne. De har ju ändå bestämt sig för att göra rock’n’roll av alltihop. Sextetten Nusantara Beat är ett gäng unga holländare med indonesiska rötter och har hittills bara har släppt några singlar. På scenen är de mycket hårdare och råare. De har trimmat de indonesiska sångerna så att de går att headbanga till. Pumpande bas, dundrande trummor, skruvade syntar och vilda surfgitarrer.

Hela första kvällen av Hosoi-festivalen kan sägas ha satt fokus på vad som är ”autentiskt” eller ”genuint”. Det är begrepp som snabbt tenderar att fräta sönder inifrån och ut. Även om medlemmarna i Nusantara Beat använder de indonesiska låtarna för att förstå sina rötter, blir det ändå så många kulturella överlagringar att de inte går att skilja åt. Influenserna kommer från alla håll och far runt som i ett flipperspel.

Hosoi är egentligen en lyssningsbar som för tredje året arrangerar en festival i den så kallade Förbindelsehallen på Slakthusområdet. Hosoi Festival kan kännas lite hemlig och exklusiv när programmet levereras kort innan start, det är tunt med info om artisterna på hemsidan och inga speltider ges på förhand. Å andra sidan är det en festival som lyfter fram musik som ligger långt bortom topplistorna, i startfältet är det väl bara brasilianske Marcos Valle som kan sägas vara i någon mån ”känd”. På så vis är festivalen en befriande motvikt till en ofta torftig och businessmässig livescen i huvudstaden.

När Maajo står på scenen blåser det in tropiska vindar. Det känns passande med en gigantisk stiliserad palm i en öken ovanför bandet. Sextetten spelar en slags afrodisco, baleariska grooves med tydliga afrikanska inslag. Konceptet är läckert men det saknas några riktigt bra låtar. Det bubblar och sprakar ändå om deras kollektivistiska musik som till sist snuddar vid det euforiska. Att de kommer från Tammerfors i Finland får naturligtvis allt att ställas på huvudet. Tre av medlemmarna kommer från lika många afrikanska länder (Zambia, Senegal och Mauritius). Ett slags tvärsnitt hur världen kan se ut idag.

Även inledande John Moods får ett begrepp som ”genuint” att tippa omkull. Han heter egentligen Jonathan Jarzyna och är polskättad tysk och uppvuxen vid den polsktyska gränsen. Idag gör han istället en egen tolkning av den amerikanska västkustens soft rock från 80-talet. Mjuka melodier, snygga arrangemang, viskande sång. Här är de kulturella approprieringarna otaliga. Bandet innehåller båda syntar och tvärflöjt. John Moods har hockeyfrilla och är klädd i lila. Han är så entusiastisk och älskvärt naivistisk att han är omöjlig att inte tycka om.

Fotnot: På lördagens Hosoi Festival spelar Baby’s Berserk (Nederländerna), Marcos Valle (Brasilien), Holy Tongue (Italien/Storbritannien). På söndag spelar ML Buch (Danmark), Marina Herlop (Spanien) och Greg Foat & Gigi Masin (Italien/Storbritannien).

Läs mer om musik här.