Hotellmiljonären ger Jan Myrdal ett listigt försvar

Sensommaren 1982 lanserades den första delen i Jan Myrdals barndomstrilogi. Dagens Nyheter tryckte en lång intervju, gjord av litteraturkritikern Madeleine Gustafsson.

Myrdal slog fast att ”Barndom” inte var ”någon självbiografi”. Han förtydligade: ”Jag skriver inga polisprotokoll.”

Barndomsböckerna kom ändå att av många bli lästa som domstolshandlingar med Jan Myrdal som huvudvittne och hans föräldrar Alva och Gunnar Myrdal som gärningspersoner, vars skuld fastställts bortom rimligt tvivel.

Sådan är litteraturens kraft. Den skapar sin egen verklighet, sin egen sanning, som kan bli ”verkligare” och ”sannare” än den historiska verkligheten och den empiriska sanningen.

Alla vet att Richard III var en samvetslös skurk. Han säger det ju själv i Shakespeares pjäs.

Sent förra året ledde utgivningen av den Augustnominerade boken ”De hemliga breven” till resning i målet Myrdal mot Myrdal. Brev och vittnesuppgifter presenterades som framkallade mer än rimliga tvivel på att hela skulden för den komplicerade relationen mellan Jan Myrdal och hans föräldrar kunde läggas på de senare.

Nu har en av Jan Myrdals försvarsadvokater levererat sin inlaga till offentligheten. Lasse Diding har publicerat en rörig, men ändå listigt komponerad, plädering för sin mästare: ”En liten bok om de grova lögnerna om Jan Myrdal i ’De hemliga breven’” (Strindberg & co).

Diding är en excentrisk entreprenör som i Varberg kombinerat hotellverksamhet med kitschig kommunistkult. Redan som tonåring var han en av Jan Myrdals hängivna lärjungar. När idolen åldrades axlade Diding rollen som mecenat. Han har varit drivande i tillkomsten av såväl Myrdalsällskapet som Myrdalbiblioteket i Varberg. Han ligger också bakom Leninpriset, ett kulturpris som komprometterar både utdelare och mottagare.

I sin försvarsskrift för Myrdal är Lasse Diding ändå klok nog att peka på också mindre smickrande sidor av maestron: egocentriciteten, den självklarhet varmed Jan Myrdal ställde sin omgivning i det egna författarskapets tjänst: ”Således blev aldrig jag något annat än en halvbildad miljonär som ibland kunde vara till lite nytta i detta hans skrivande”.

Så visst förstår han att Jan Myrdals son Janken Myrdal, en av tre utgivare av ”De hemliga breven”, känt ett behov av att göra upp med ”sin dominante far”.

Det är här det listiga ligger. En rakt igenom bortförklarande äreräddning av Jan Myrdal hade ingen tagit på allvar. Nu behöver i stället ingen ta Janken Myrdals vrede, eller för den sakens skull Jan Myrdals eventuella förlöpningar mot sina föräldrar, på uppfordrande allvar. Konflikterna blir till en pittoresk tradition i en familj där begåvning ska samsas med framgång.

De andra två utgivarna av ”De hemliga breven” neutraliseras på andra sätt. Det framhålls att Jan Myrdals lillasyster Kaj Fölster i en tidigare bok beskrivit sin uppväxt som olycklig, det vill säga bekräftat broderns bild av uppväxtförhållandena. Och den undersökande journalisten Bosse Lindquist avfärdas som ”en borgerlig kommunistätare av enklaste body count-modell”.

Det är, förstår man, främst denna borgerliga torped som ligger bakom de ”grova lögnerna”, varav den grövsta tycks vara uppgiften att Jan Myrdal på 60-talet fått ett hus med sjötomt av sina föräldrar, men ändå inte varit nöjd. Stödd på inte minst Jan Myrdal själv framhåller Lasse Diding att Alva och Gunnar Myrdal efter att först ha köpt huset hjälpte sonen med ett lån som gjorde honom till ägare. Ett, om det stämmer, inte oväsentligt förtydligande. Men gör denna eventuella korrigering bilden av makarna Myrdal som hjälpsamma föräldrar mindre trovärdig?

I en kolumn på DN:s ledarsida julafton 1982 lyfte Harry Schein fram tre självbiografiska böcker som utkommit under året: ”Min första krets” av Olof Lagercrantz, Sven Lindqvists ”En gift mans dagbok” och ”Barndom” av Jan Myrdal. ”För oss som läser gäller texten – men inte den verklighet texten behandlar”, summerade Schein.

Litteratur är litteratur, en annan verklighet.

Det är också huvudlinjen i Lasse Didings försvarsstrategi: Jan Myrdal var en betydande författare. Barndomsböckerna är stor litteratur. Alltså har den debatt som utlösts av ”De hemliga breven” dominerats av insiktslöst tjafs.

Men ska vi verkligen föreställa oss att Jan Myrdal, en av sin generations mest inflytelserika intellektuella, inte förstod att en självbiografisk skildring inifrån en av Sveriges mest kända familjer kunde bli läst inte bara som litteratur utan också som ett polisprotokoll? Och ska vi verkligen inbilla oss att han enbart kände obehag inför den möjligheten?

Läs fler texter av Per Svensson och läs mer om Augustpriset