Det händer att jag läser en bok utan att lägga märke till titeln, så att jag måste vända på boken för att se vad den heter. Samtidigt finns det böcker jag har läst men inte minns något av förutom titeln. Och det finns säkert en hyllmeter böcker vars titlar ljuder i mig trots att jag inte läst dem. Alltså är det uppenbart att vissa titlar väcker genklang, men varför? Det är nästan lika outgrundligt som många av de mest lyckade titlarna.
Titeln ska förvirra läsarens tankar, inte likrikta dem, lär författaren Umberto Eco ha sagt. Kanske står boktitlarna för det sista mysteriet i en bransch där alltmer går att kvantifiera med hjälp av AI och annan teknik. För i samtal med författare är det slående hur intuitiv namngivningsprocessen kring en bok ofta är. Och hur den processen i bästa fall leder till en titel som är specifik men även associativ och gåtfull.
Ia Genbergs bok ”Detaljerna” hade arbetstiteln ”En feber och fyra porträtt”. En usel titel, säger hon själv. I stället tänkte hon först att boken skulle kunna heta ”Atlas”, eftersom hon gillar det ordet och eftersom en av karaktärerna bor i Atlasområdet i Stockholm. Men så började hon spåna kring andra titlar tillsammans med en vän. Då kom ordet detaljer upp.
– Ordet är mystifierande: Vilka detaljer? Och jag älskar hur det ser ut i skrift och hur det låter, det där l-j-ljudet. Det är snyggt. Men ”Detaljer” är en pjäs och film. Då sa min förläggare: kanske bestämd form i stället? Detaljerna! Så körde vi på det.
Boken fick Augustpriset. Finns ett samband, ger starka titlar utslag i form av framgång? Jag söker efter forskning som kan visa vilken typ av boktitlar som ger bäst effekt, men sådan forskning finns inte.
– Det är svårt att mäta, hur skulle det gå till? säger litteraturvetaren Karl Berglund.
Däremot finns det forskning kring titelns funktioner. Fram till en bit in på 1800-talet var boktitlar ofta mycket långa och syftade mest till att beskriva bokens innehåll. Daniel Defoes ”Robinson Crusoe” hette till exempel i en svensk översättning från 1826: ”Robinson Crusoes högst märkwärdiga lefnad, resor och äfwentyr; / hwaruti ibland annat förekommer huru han bodde i 28 år helt ensam på en ö i atlantiska oceanen. / Af honom sjelf beskrifne.” En snubblande lång titel, men ändå med ungefär hälften så många bokstäver som det engelska originalets.
När litteratur sedan blev alltmer av en marknadsvara kom en annan funktion att bli överordnad: att fresta köpare. De senaste hundra åren har svenska titlar varit sig ganska lika, säger Karl Berglund som särskilt har studerat deckartitlar, men även funderat mycket över namn på andra böcker.
En stark norm är att boktitlar ska bestå av få ord, gärna ett men högst tre. Ofta substantiv i obestämd eller bestämd form, ibland kompletterat med ett adjektiv. Som hos fem av sex av förra årets Augustnomineringar i skönklassen: ”Spindelbjörken”, ”Systrarna”, ”Satansviskningar”, ”Moral” och ”Jävla karlar”. Och sakprosatitlarna är lika följsamma mot normen: ”Sundsvallsoligarken”, ”Vikingatider”, ”Älskade bror” och ”Landet utanför”. Plus ”Zorn”, visserligen ett egennamn men samtidigt den kortaste titeln av 2023 års Augustnomineringar.
Varför är korta titlar så omtyckta? En förklaring kan vara att bokomslag numera är ett slags loggor. Böcker marknadsförs med frimärksstora omslagsbilder i appar och på bokhandelssajter – bara en kort titel kan då bli så stor att den blir läsbar.
Karl Berglund ser även en annan förklaring: att substantiven går att bygga ut och sätta samman på nyskapande sätt, så att det bekanta blir osäkrat och därmed lockande. Flera av Augusttitlarna är konstruerade så.
Det finns förstås titlar som bryter mot max-tre-ord-idealet. Ett häpnadsväckande normbrott kom i våras: ”Det är något genant att vi från svensk sida förefaller ligga i bakkant här”. En titel så bänglig att troligen bara författaren Thord Eriksson och i bästa fall förläggaren kan hålla den i minnet.
– Det är ju en underbar titel, säger Karl Berglund och fortsätter:
– Alla författare och förlag är medvetna om att det är korta titlar som gäller. Då finns det förstås de som tänker att det går jag inte med på, jag bryter kontraktet.
Boken med den långlånga titeln är en fackbok med undertiteln ”Sverige efter Afghanistans fall”. Och de flesta fackböcker har den typen av informativa undertitlar, men samtidigt är Karl Berglunds intryck att även fackböcker nu ofta får titlar som är mer associativa. Möjligen för att hävda sig i ljudformat.
Att titeln sätts sent är vanligt. Det kan bli hetsigt: det finns ett manus och ett snabbt annalkande utgivningsdatum, men vad ska boken heta? Ofta är det då författaren tar fram sina listor över möjliga titlar och låter vänner brainstorma. Till slut hittar man ett ord eller en fras som i bästa fall får manuset att lysa upp i nya färger – men som i värsta fall blir en kraschlandning. Författaren Åsa Nilsonne har upplevt det.
– Boken skulle ut och jag hade ingen titel. Panik! En arbetskamrat föreslog ”Bakom ljuset” och då tänkte jag ”okej, det funkar”.
Men det gjorde det inte, titeln hade inget tryck i sig, den gav alltför oklara associationer. ”Bakom ljuset”… Någon gömmer sig bakom ett stearinljus? Givetvis inte. Men någon blir förd bakom ljuset? Om det vore så väl. I stället handlar ”Bakom ljuset” om att dölja ett mörker bakom en ljus fasad.
– Jag är dålig på titlar, säger Åsa Nilsonne. Det är irriterande att kunna skriva en bra bok på 300 sidor men inte kunna hitta på en titel på tre ord. Även personer som inte skriver kan ha den talangen och presentera fem bra titlar över en middag. Som författare ska man förhålla sig ödmjuk till det.
Enligt forskningen har titeln också funktionen att ge boken en egen identitet så att den går att skilja från andra. Och där kan korta titlar bli riskabla – det är lätt hänt att de slirar över i det alltför generiska och allmängiltiga. Till exempel finns hos nätbokhandlarna minst fyra böcker som lystrar till namnet ”Under tiden”. Det råkar jag ha koll på eftersom jag har författat en av dem.
Troligen är det just sådana one-size-fits-all-titlar som man inte kan hålla i minnet ens medan man läser boken.
– När jag kommer på en titel brukar jag googla den innan jag bestämmer mig, säger Ia Genberg med en diplomatisk passning till mig och ”Under tiden”.
Forskarna menar att en boktitel dessutom i någon mån ska beskriva bokens innehåll. ”Detaljerna” gör det, det är som Ia Genberg säger ”ett jävla tjat om detaljer boken igenom”.
Annorlunda är det med hennes novellsamling ”Klen tröst”. Den titeln hittade hon på intuition, i just det där läget när boken var närmast färdigskriven och förläggaren frågade efter en titel. På radio hörde hon någon som använde uttrycket ”klen tröst” och då slog det henne: så ska boken heta. De två orden gick att skriva in i en av novellerna och ge namn åt boken.
– Den titeln är också lite mystisk, det är jag nöjd med.
Trots att Ia Genberg bejakar sin intuition när det gäller böckernas namn är hon glad att inte alla titlar som kommer till henne går i tryck.
– Jag hade länge en titel som jag tänkte skriva en bok till: ”Sent om kvällen i alla verb”. Så fruktansvärt pretentiöst! Som ett John Ashbery-citat. Så det är inte alls givet att författare kommer på de bästa titlarna, vi är ju helt omdömeslösa. Därför är det bra att det finns förläggare.
