I Australiens oändliga vidder letar Gerald Murnane efter någonting vi har förlorat

Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.

Vi skiljer gärna mellan författare och författare. Vi som är intresserade av böcker känner mycket väl till vad en författare är. En entreprenör med skiftande talang och begåvning att skriva böcker, med en inkomst som sträcker sig från noll-minus till många miljoner och med övriga uppgifter och uppdrag som är lika tråkiga som alla vanliga dödligas.

Författare däremot, är oftast fiktiva. Eller har levt för längesedan. De är excentriska varelser som sällan eller aldrig intresserar sig för sådant som förläggare, agenter, läsare, arrangörer av författaraftnar eller över huvudtaget människor som inte är fiktiva. De styrs blott av uppdraget. Eller visionen. Av det de bara måste skriva.

Inte ofta, men ibland, sammanstrålar dessa två sorters författare. Jag skulle säga att den australiensiske Gerald Murnane är ett gott exempel. Jag har läst en handfull av hans böcker och en av dem är ”Gränstrakter”, som nu kommit i en förbluffande kompetent svensk översättning. För att försöka komma på djupet av denna märkliga bok har jag letat runt här och där och bland annat hittat en två år gammal intervju för Paris Review.

Kritikern Louis Klee besöker Murnane under tre dagar. Vid den tiden – och fortfarande – bor författaren i ett skjul på sin äldsta sons tomt i Goroke. Det en stad fem timmars färd från Melbourne som kan skryta med 300 invånare. I skjulet finns Murnanes arkiv över sitt liv i en mängd plåtskåp som tar sådan plats att det saknas utrymme för en säng. Han sover i en utfällbar tältsäng. Under de tre dagar Murnane och intervjuaren umgås läser författaren ofta in i en bandspelarmikrofon: ”Min intervjuare och jag har kört i i sex, sju minuter … vi har stött på en annan bil och en mängd fåglar längs vägkanten”.

Vid ett tillfälle dumpar Gerald Murnane sin intervjuare i en lokal där Gorokes manliga pensionärer samlas för att syssla med handarbete. Det är stängt, men Murnane har nyckeln. Och där får intervjuaren sitta och äta sin macka, i väntan.

Visst finns det fler författare som Gerald Murnane, även utanför fiktionen. Men det är inte så ofta som den här motsträviga sorten år efter år nämns som kandidat till Nobelpriset i litteratur – med rätta skulle jag absolut säga. Murnane har bildligen dragits sparkandes och skrikandes till den positionen. Och han är helt klar med att han aldrig skulle resa till Stockholm för Prisets skull, vilket i våra optiska tider innebär att han aldrig kommer att få det, hur förtjänt han än är. Faktum är att han aldrig har rest längre än tolv timmar från Melbourne i hela sitt liv.

Så varför ska man intressera sig för denne kuriösa ensling från gränsländerna mellan de australiska förorterna och de oändliga vidderna därbortom? Därför att han letar efter något vi har förlorat men som ändå drömmer sig kvar djupt inom oss.

Varenda människa skulle kunna lyfta upp sig till att bli generella om de bara kunde vara Gerald Murnane.

”Gränstrakter” kan bara med besvär kallas för roman. Det är en logg, en undersökning och en djupdykning i Gerald Murnane. Självklart knyter den an till allt annat han har skrivit och lika självklart handlar den om detaljer i hans eget, intima liv som han lyfter till något allmänmänskligt, och jag tänker att varenda människa skulle kunna lyfta upp sig till att bli generella om de bara kunde vara Gerald Murnane. Men nu har vi bara honom.

Det är svårt att beskriva hur Murnane utgår ifrån en röd glans han upplevt från ett fönster när han var liten, till hur han bygger upp mot de grundläggande funktionerna i ett mänskligt medvetande. Det finns så många existentiella/estetiska kriser i den här korta boken. Som när Murnane tappar sin kristna tro när han läser Thomas Hardy, och därmed förlorar all själslig kontakt han haft med helgonbilder och annat sådant.

Det är mycket synminnen hos Murnane, och ambitionen att hitta tillbaka till de omständigheter som skapat minnen. Han har sagt sig sakna lukt- och smaksinnena men han kompenserar med synen och hörseln. Jag tror att jag förstår vad det är Gerald Murnane är ute efter. Det finns en sorts minnen man inte styr över, som anmäler sig i det hypnagoga tillståndet mellan vaka och sömn, när man lika plötsligt som ofrivilligt transporteras till det förflutnas territorier. Det är dessa dimmigt privata upplevelser Murnane aktivt försöker framkalla. Till sin förtvivlan misslyckas han ofta.

Han brukar förknippas med Marcel Proust och dennes så betjatade, tedoppade madeleinekakor – som finner sin motsvarighet i samtidens besatthet av att leta actionfigurer och annan nostalgi från barndomen. Trots att Murnane själv framhäver Proust så tror jag att han har fel: att han i sina böcker söker något djupare än blott gråtmilda minnesbilder.

Såvitt jag vet nämner Gerald Murnane aldrig den tyska filosofen Arthur Schopenhauer. Å andra sidan brukar han, enligt egna, föga trovärdiga, uppgifter sällan läsa mer än tio sidor i någon bok innan han blir uttråkad. Men jag tror att man vinner mer på att återvända till Schopenhauers ”Världen som vilja och föreställning”, där konstnärens arbete får företräde framför naturvetarens. Medan vetenskapen ”sporras att gå vidare och aldrig kan finna ett slutgiltigt mål eller fullständig tillfredsställelse”, rycker konsten ”objektet för sin kontemplation ut ur världsförloppets flod och har det isolerat framför sig”. Jag tror att det är i detta objektryckande vi finner Murnanes uppdrag.

En intressant detalj med Gerald Murnane är att han, trots sin programmatiska isolering, gärna riktar sig till en särskild läsare. ”Gränstrakter” inleds som en helt personlig noteringsbok, för att mot slutet visa sig riktas som en sorts brev adresserat till en kvinnlig författare han hört intervjuas på lokalradion. Ingen människa är en ö, tydligen. Inte ens om ön är Australien.

Läs fler texter av Jonas Thente och fler recensioner av aktuella böcker i DN Kultur