– I städer där den fria och den ofria världen möts uppstår en stark spänning. Tänk Berlin när muren föll. Kiev under revolutionen 2004. Tbilisi 2024. Nu händer det här.

Anton Nazarko ser mig rakt i ögonen. Han har keps, den stora jackan uppdragen i halsen.

Ett ögonblick senare flackar koncentrationen, han hälsar på någon, vinkar till en annan, ropar något till en tredje om var tre, fyra stora lådor ska ställas. Kanske innehåller de studioutrustning eller öl.

Huvudnumret på kvällens rejv är DJ Wada Yosuke, som rest hit från Tokyo.

Anton Nazarkos blick söker sig tillbaka till min.

– Vi gör detta för att staden inte ska stagnera. Om det börjar ske kan en sådan process gå fort. Se vad som hände i Detroit – när folk börjar lämna staden finns snart ingenting kvar att återvända till. Allt dör ut. Därför har vi stannat, vi behövs här om Charkiv ska överleva.

Ukrainas näst största stad ligger i nordöst, tre mil från ryska gränsen. Innan den fullskaliga invasionen hade Charkiv runt 1,5 miljoner invånare, över 300 000 av dem studenter vid något av stadens mer än 40 universitet och lärosäten. Det kulturella och akademiska livet var livligt.

Sedan februari 2022 har staden utsatts för ryska attacker och betydande byggnader i de centrala delarna har skadats på ett helt annat sätt än man ser i Kiev. Av antalet studenter återstår en skärv.

Också Anton Nazarko, hans fru och barn for till Lviv i västra Ukraina – men familjen kom tillbaka.

– De flesta unga som är kvar i Charkiv har gjort ett aktivt valt att stanna. Vi behövs här för dem.

Anton Nazarko är en av grundarna till kulturkollektivet Some People och Center for a new culture, ett kulturhus som sedan två år tar form i en nedlagd vitvarufabrik i utkanten av Charkiv.

I gatuplan finns en lounge med en bar, en musikstudio – och ett stort dansgolv. En trappa upp förbereds för filmvisning i ett rum med amfiteater och gradänger, i ett rum skapas akustik för att passa ambientmusik och lugnare konserter – och mitt i vad som ska bli ett konstgalleri står en ensam flygel. Ljust byggdamm täcker golvet, vid en kal betongvägg står stolar staplade med plastemballaget kvar.

Anton Nazarko kom till Charkiv som student i farmakologi, men bytte så småningom läkemedelsbranschen mot kulturprojekten. Han och hans kolleger – Vjatjeslav Prochorov, Mykyta Demenkov och Denis Kravtjenko – har under det senaste decenniet haft egna band, drivit kombinerad streetwear-butik och galleri.

Nu har de sålt vad de äger för att lägga pengarna i verksamheten, och tagit emot medel bland annat från EU-programmet House of Europe, med stöd av Goetheinstitutet. De har inget offentligt, ukrainskt bidrag. Sedan två år tillbaka lägger de all tid här och har hittat en intensiv rutin:

– Vi jobbar dag och natt, två veckor i stöten. Sedan ordnar vi fest. Städar upp efteråt. Jobbar två veckor. Har fest. Städar. Jobbar. Så håller vi på.

Man bygger många entréer och reservutgångar, ser till att alla hissar och dörröppningar är breda. Här finns inga trösklar alls. Hårda krigserfarenheter ska aldrig få hindra en besökare.

Rejvkvällarna har redan hittat sin publik.

– Internationellt vill många ställen marknadsföra sig som trygga safe spaces. Vi är en av få klubbar som kan kallas oss det på riktigt, säger Anton Nazarko och ler.

Rummet är skyddsrumsklassat och behöver inte utrymmas vid ett flyglarm, men det är omöjligt att säga på förhand hur många som dyker upp.

– Saker kan hända plötsligt, en attack kan ha gjort folk rädda. Men antalet är inte viktigt, vi har haft rejv utan särskilt många besökare, men där stämningen har blivit unik. Oförglömliga kvällar, för de som varit här. Dansgolvet är för många en plats där det är möjligt att uttrycka känslor som inte går att sätta ord på, tillsammans med andra, ofta människor man inte alls känner.

Han påminner om att invasionskriget kom i direkt anslutning till pandemin, många av de unga – de är så unga! – hade inte tidigare dansat till elektronisk musik, aldrig förr festat nätterna igenom.

– Vad vi upplever här påminner om stark förälskelse, en intensiv gemenskap. Ja, de senaste åren har varit svåra, men också… på ett sätt romantiska.

Möjligen ska man akta sig för att påstå att kulturlivet i Charkiv har fått en nytändning – man ska akta sig för att förhärliga det dödande som pågår en bit utanför stan – men här finns en medvetenhet om vad kulturlivet betyder.

I konstcentret Jermilov, beläget i en rymlig källarlokal invid Frihetstorget alldeles intill Charkivs universitet, är det fullt en vernissagekväll. I grupputställningen ”Dokument” visas verk av ett tjugotal ukrainska konstnärer. En vägg täcks av utskrifter av korrespondens, mejl och bilagor till galleriets egen ansökan om ett beskedligt offentligt bidrag. Det är inte det enda inslaget i utställningen som har glimten i ögat – men flertalet verk kretsar kring identitet, hem, minne och flykt. Allvaret, kriget och striden om yttrandefrihet och konst sipprar fram i nästan varje verk.

Många stannar till vid ”Utopia. Chronicles”, delar av ett omfattande verk av den välkända, ukrainska konstnären Pavlo Makov och ett projekt som inleddes redan i mitten av 1990-talet, under det fria Ukrainas första år. En av betraktarna är Volodymyr Tarasov, konstkritiker, historiker och lärare vid Akademin för konst och design i Charkiv.

– När Jermilov centre öppnade fylldes ett stort behov, vår stad behöver en plats som denna, ett stort och flexibelt utrymme för all möjlig konst och performance.

Volodymyr Tarasov brukar vara här på öppningskvällarna, han talar om samlingspunkternas betydelse under kriget och om hur förtätad atmosfären blivit:

– När strömmen började försvinna, precis i början av den fullskaliga invasionen, tog folk först fram sina ficklampor och försökte se vad som fanns härinne. Men med ens började de omfamna varandra. De stod så, länge. Kort därpå tillbringade jag en tid i Lviv. Kontrasten var mycket skarp, det kändes inte alls som här. Kriget skapar olika slags normalitet.

Konstnären och konditorn Alina Prokopenko ställer ut några hundra ätbara pass till ”Candyland”, ett fantasiland dit inga visum krävs. Besökarna bjuds in att ta ett bett (det är extremt sött och lämnar tungan blå).

– Det började med en fantasi om identitet och dokument. Vad skulle hända med mig själv om mitt pass försvann? Om jag till exempel åt upp det, säger hon.

Alina Prokopenko kommer från Kiev men bor sedan några år i Paris. Det är andra gången hon besöker Charkiv.

Anton Nazarkos långsiktiga ambition är att göra staden till en självklar nål på Europas kulturkarta – men egentligen undviker han fasta planer, lägger sin kraft på arbetet, här och nu. Kontraktet på den gamla industrilokalen är visserligen tecknat på tio år, men ingen vet vad som kommer att hända, allt de bygger kan träffas i nästa ryska giv. De kan själva bli inkallade.

Men lika lite som Anton Nazarko har för avsikt att lämna Charkiv, lika otänkbart är det för honom att leva under rysk ockupation. Exakt hur länge det är möjligt att stanna går inte att säga. Han har en sexåring, och en bebis som föddes tidigt förra våren.

– Min fru och jag har valt att vara kvar här, men det har inte våra barn gjort. Hur jag tänker kring det? Hela tiden tänker jag på det, det är ingen lätt sak.

Han blir stilla, eftertänksam.

– Vi vet inte hur länge kriget kommer att pågå, men utan kulturliv finns inget liv alls. Då kommer staden att förtvina. Om kriget fortsätter mer än några månader till så hamnar vi alla i armén.

Så rycker han till, ser sig om, nickar en hälsning.

Besökarna droppar in, varje rejv slutar vid 23, folk måste hinna hem innan utegångsförbudet inträder vid midnatt. Om ingen lämnar lokalen går det att fortsätta natten igenom, tills det hävs i gryningen.

Det dröjer inte lång tid innan dansgolvet pulserar av technomusiken, i strålkastarljuset ser man bara silhuetter, ett hav av rörelse.

Fakta.Charkiv

Ukrainas näst största stad, belägen cirka 48 mil öster om Kiev.

Direkt efter den fullskaliga invasionen i februari 2022 lämnade många av de 1,5 miljoner invånarna staden. Flertalet har återvänt – dock med undantag för studenterna.

En rad universitetsbyggnader och skolor ligger i centrala staden; flera av dem har skadats i upprepade ryska attacker.

Charkivuniversitetet ligger invid Frihetstorget, intill den enorma, Unescomärkta Statsindustribyggnaden.

Staden Charkiv grundades på 1600-talet, och var 1919–1934 huvudstad i det sovjetiska Ukraina.

Under lång tid har Charkiv varit ett kulturellt, akademiskt och industriellt centrum.

Läs mer:

Ukrainas komiker balanserar på cynismens rand

Hoten ökar mot kulturarv: ”Handlar om att skriva om historien”

Share.
Exit mobile version