Klasskamraterna har ätit macadamiakakor, baklava och dillchips. Lyssnat på rektorns högtidliga tal och lärarnas varma ord.
Skrattat. Och gråtit.
Nu står de på gatan utanför den tillfälliga skollokalen med gula rosor, inramade klassfoton – och gröna brickor med den nya yrkestiteln under sina namn: undersköterska.
– Vi var så nära varandra i klassen, och det var fint att alla som överlevde kom, säger 35-åriga Hellen Werme.
Solen skiner, men värmen dröjer. Hon huttrar.
Spåren av Sveriges värsta masskjutning syns i det som saknas på hennes finger: en vigselring av vitt guld med blänkande stenar.
Den 4 februari tog hon av sig den och gav den till en klasskamrat på Risbergska skolan. Drog på sig plasthandskarna och gick in i metodrummet intill för att träna på att ta blodprov.
Sedan kom den första smällen. Och ringen blev kvar.
Nu är det slutet av maj, mer än tre månader senare. Klasskamraterna är inte redo att släppa taget än. De gör sällskap den korta vägen till Risbergska.
Avspärrningarna är sedan länge borta. Dörrarna har bytts ut. Entrén har byggts om, så att undervisningen kan återupptas i de ordinarie lokalerna i höst.
En förstörd gräsmatta, där ljushavet en gång stod, är det enda som ännu vittnar om vad som hänt.
Där tänder de ett ljus för klasskamraten, vars grav inte finns i stan.
– Jag hoppas att vi som är här i dag kommer att hålla kontakten. Men det kommer att bli tomt, säger Olivia Karlsson.
Klasskamraten Hashim Shams håller med:
– Det har varit skönt att ha varandra efter allt som hänt. Vi delar det här, resten av livet.
Färden fortsätter till Längbro kyrkogård, under de höga tallarna.
Bland de som nu hedrar sina döda klasskamrater finns de som, likt Hellen, överlevde under britsarna i metodrummet, med magen mot golvet i två timmar.
De som gick ut minuterna innan för att vejpa. De som tog en tidig lunch. Och de som överlevde i klassrummet, där det sköts.
Fåglarna sjunger. Några första regndroppar faller.
De rensar ogräs vid graven till henne som var snäll som en extra mamma. Tänder ett ljus för honom som alltid hjälpte till med krånglande datorer.
Vid minneslunden, där vattnet porlar, tänker de på henne som alltid sprang och hämtade något att dricka till den som mådde dåligt, samtidigt som hon kämpade för att få sitt eget liv att gå ihop.
Leenden och tårar blandas.
– Vi är här för våra kompisar. Det är så här vi firar dem. De måste också få vara med, säger Hellen Werme.
Hon berättar att den värsta ångesten har lagt sig. Hon kan gå in i en galleria med barnen utan att få panik.
Men fortfarande ser hon sig om efter utgången när hon kliver in i en sal. Och höga, plötsliga skrik är fortfarande det värsta hon vet.
Regnet faller. Färden fortsätter, till Norra kyrkogården. Här vilar den lite äldre studenten, hon som var klassens ljus. När andra höll sina redovisningar i fem minuter, fortsatte hon i en timme.
– Hon var så entusiastisk, så det var omöjligt att bli irriterad, säger Hellen.
Handväskan som blev kvar på skolan kom till sist tillbaka. Men den luktade konstigt, och hon kunde aldrig använda den igen. Vigselringen av vitt guld och med blänkande stenar dök aldrig upp.
– Men jag vägrar gråta över en ring. Jag fick ju komma hem till mina barn.
Tankarna dras mot klassen, som nu splittras.
– Jag är lite orolig för hur det ska bli där ute. Det finns saker bara mina klasskamrater förstår.
I morgon är hon tillbaka på jobbet i hemtjänsten. Drömmen längre fram är att få arbeta på förlossningen.
Efter att ha överlevt döden vill hon vara med och se liv komma till världen.
Hon vänder blicken mot himlen, där en blå strimma går att ana i det mörka. Framtiden väntar. Men avskedet får dröja lite till.
– Kom, säger hon till klasskamraterna. Jag är jättehungrig. Nu går vi och äter sushi.
