I Gislaved bussas eleverna: ”Vi gör det för barnens bästa”

Det första som möter oss är en stor tavla som barnen satt upp i den långa korridoren som löper genom Gyllenforsskolan i Gislaved.

På tavlan har barnen skrivit snälla ord och ritat olika sagofigurer.

Tioåriga Gorjan, Natali, William och Cassandra står och hoppar framför tavlan, ivriga att berätta vad de har skrivit och ritat, och vad det står för.

Natali pekar på kaninungen Pricken som någon ritat dit. Pricken ser inte ut som alla andra. Det gör att han känner sig utanför. Tills han förstår att det finns fler kaniner som han, förklarar hon.

På tavlan finns även den fula ankungen som också känner sig udda.

Varför har ni skrivit och ritat de här sakerna?

– För att alla ska veta att de är lika mycket värda, säger Natali, och de andra nickar instämmande.

Många av barnen vi träffar hade inte blivit kompisar utan skolskjutsen på morgonen.

I korridoren på Gyllenforsskolan stöter vi ihop med 10-åriga Molly och Mlak som går i trean och är på väg till idrotten.

– Vi träffades i förskoleklass och har varit kompisar sedan dess, säger Molly som bor i närheten av skolan medan Mlak får skjuts hit på morgonen.

Trots att de inte alltid får sitta bredvid varandra, eftersom det är läraren som delar ut platserna, tycker båda att det är roligt på lektionerna.

– Man blir smartare, om man gör fel förklarar fröken hur man ska göra så det blir rätt nästa gång, säger Molly innan de springer vidare i korridoren.

En timme senare, och cirka en kilometer från skolan, träffar vi ett gäng ganska malliga politiker.

De tar emot oss i det stora kommunhuset i betong och glas på stora torget i centrala Gislaved.

De är nästan lika ivriga som barnen att få berätta hur det gick till när de bestämde sig för att organisera om fem skolor för att få en bättre elevmix.

– Vi hade sett att barn med bättre förutsättningar samlades i Sörgårdsskolan, för att den ligger i ett område med villor, där det bor mycket svenska familjer med hög utbildning, förklarar utbildningschefen Agneta Åhsberg.

De hade försökt med riktade ekonomiska och pedagogiska insatser under många år för att få bukt med skolsegregationen. Till exempel hade de satsat på karriärtjänster, kompetensutveckling, särskilt stöd, lovskola, läxhjälp och extralektioner i svenska.

Men de tvingades gång på gång konstatera att satsningarna inte räckte.

Tillsammans med Gnosjö ligger Gislaved i det som kallas tillverkningsbältet. Här finns ett stort behov av arbetskraft och en lång tradition av arbetskraftsinvandring.

– På 60- och 70-talen skickade Gislaved representanter till Grekland och Jugoslavien för att rekrytera arbetskraft till den stora gummifabriken, berättar Maria Gullberg Lorentsson (M) som är ordförande för utbildningsnämnden.

Den gamla gummifabriken är i dag nedlagd. Men arbetskraften slukas ändå snabbt upp av de nya näringarna i kommunen och i dag är det skolorna som måste fungera för att industrisektorn ska få sin försörjning, enligt Agneta Åhsberg.

– Andelen unga som är etablerade i arbete två år efter att de slutat gymnasiet är bland de högsta i landet. Där har du vår Gnosjöanda, säger hon.

Diskussionerna om att något måste göras åt skolsegregationen hade pågått ett tag när den dåvarande rektorn för Sörgårdsskolan blev utlånad 2015 för att jobba på Gullviveskolan, som ligger i det mer utmanande miljonprogramsområdet.

Över 70 procent av barnen där hade ett annat modersmål än svenska och det fanns klasser där inte ett enda barn hade svenska som förstaspråk.

När rektorn kom tillbaka konstaterade hon kort: ”Så här kan vi inte ha det, det är orättvist mot barnen”.

Det blev startskottet. Ledningen för utbildningsförvaltningen satte sig med rektorerna för de tre skolorna och skissade på en ny skolorganisation:

● Lågstadiet som fanns på Gullviveskolan lades ned och barnen där fick i stället skjuts till Gyllenfors- eller Sörgårdsskolan.

● Mellanstadiet på Gyllenfors- och Sörgårdsskolan lades ned så det bara blev en mellanstadieskola kvar, Gullviveskolan, som tog emot alla mellanstadiebarn från hela Gislaved.

Det rörde upp starka känslor när planerna på omorganisationen blev kända.

En av de mest högljudda kritikerna var Tommy Östring som drog igång ett föräldrauppror på Facebook.

– Vi hade valt att bosätta oss nära Gyllenforsskolan, just för att vår dotter som då gick i ettan på lågstadiet skulle ha nära till skolan ända upp till högstadiet, förklarar Tommy.

– Så när vi fick det här beskedet att hon skulle ryckas upp i fyran och skjutsas till Gullvivan, gick vi ihop med andra föräldrar för att protestera, helt enkelt för att vi trodde att våra barns skolgång skulle bli sämre.

Efter mycket tjat fick de träffa ansvariga politiker. Tommy minns ett ”vedervärdigt” möte där de inte fick någon vettig förklaring, annat än att man var tvungen att göra något för att skolorna var så hårt segregerade.

Maria Gullberg Lorentsson (M) var då ordförande i socialnämnden.

– Vi hade sett problemen och stött och blött det här länge i partiet om att något måste göras. Jag var positiv till förändringen. Men inser också att jag kanske inte hade varit lika entusiastisk om mina barn hade varit små, särskilt inte om jag hade lyssnat på allt som sades i Facebookgrupperna, säger hon.

Förändringen röstades igenom av alla partier utom SD som yrkade på avslag.

När skolorna öppnade, hösten 2017, fick de barn som skulle få skjuts till en ny skola, ställa sig att vänta på bussen utanför sin gamla skola.

– Det gick väldigt bra, säger Agneta Åhsberg.

Hon ler när hon minns hur föräldrar skrev hur bra deras barn trivdes i sina nya skolor, i samma Facebookgrupper där de tidigare hade framfört den hårdaste kritiken.

Men Tommy Östring var fortfarande arg vilket gjorde att han engagerade sig i det lokala Westbopartiet.

– Jag har förstått att det var en viss oro när jag kom in i utbildningsnämnden efter valet 2018, säger han och ler mot de andra politikerna runt bordet.

– Väl inne fick jag bättre insyn. Det blev lättare att träffa personal i skolorna, och de var ju väldigt positiva till förändringen, säger Tommy.

Resultaten på de nationella proven gick till en början ned för de elever som gick i trean.

Monica Ostrelius, som är lärare på Gyllenforsskolan, menar att det blev så mycket nytt för barnen att de fick kortslutning.

De skulle åka buss till en ny skola, umgås med nya klasskompisar, och när de dessutom skulle skriva nationella prov blev resultaten därefter, menar hon.

Men det gjorde också att hon och hennes kollegor blev taggade att lägga i en högre växel, och ganska snart vände resultaten upp. Både för de elever som hade utländsk bakgrund och för dem med svenska som modersmål.

År 2017 klarade bara 50 procent av tredjeklassarna samtliga delprov i svenska som andraspråk. Fyra år senare, 2021, var andelen 74 procent, vilket är högre än riksgenomsnittet som ligger på 63 procent.

– Det är ett jättegott resultat för en kommun som har så stora utmaningar som den här, säger Agneta Åhsberg och berättar att Gislaved har en högre andel elever med utländsk bakgrund.

Den mesta forskning om det som kallas styrd skolintegration har gjorts i USA och spretar åt lite olika håll.

I USA har den ofta lett till att vita medelklassföräldrar flyttar sina barn till andra skolor, något som kallas ”white flight” och som kan göra att problemen förvärras.

De flesta studier i Sverige har gjorts med äldre elever i medelsstora och större städer där det funnits friskolor, till exempel i Malmö och Örebro.

I Nyköping slog man får några år sedan samman flera högstadieskolor, vilket ledde till att många engagerade föräldrar flyttade sina barn till friskolor.

I Gislaved har barnen max tre kilometer till skolan. Här finns bara en fristående grundskola med plats för omkring hundra elever.

– Hade det funnits en större friskola hade antagligen många flyttat sina barn dit, tror Tommy Östring och de andra politikerna runt bordet.

I skolan handlar mycket om att förvalta det läge som man får.

Det säger Raija Arnros när vi står på skolgården och håller ett öga på fyra barn, som kommer från olika delar av Gislaved, och som turas om att klättra upp i ett träd.

Raija berättar hur peppad hon var när den nya organisationen kom på plats.

De jobbade på att skapa en inkluderande skolkultur med exempelvis bordsplacering så att barnen roterade och satt med varandra. Ett tvålärarsystem infördes också där eleverna hölls i samma klass och uppmuntrades att invänta och hjälpa varandra så att alla rörde sig framåt samtidigt.

Då kom det kanske 10-15 nyanlända barn till Gyllenforsskolan varje år. I dag är de färre, kanske fem, uppskattar Raija Arnros.

– När det kommer en ny elev får han eller hon sitta bredvid någon som kommit längre. Det något som barnen knappt lägger märke till i dag, förklarar läraren Monica Ostrelius.

– De rycker bara på axlarna eftersom de har det i sig naturligt, att man hjälper varandra.

Den ledamot som saknas vid det ovala bordet i det stora kommunhuset är sverigedemokraten Stefan Nylén. Han som yrkade att en omorganisation inte skulle genomföras när förslaget klubbades igenom.

Eftersom alla säger sig vara kompisar med varandra frågar jag varför inte han är här.

Maria famlar genast efter telefonen och ringer upp för att fråga om han vill vara med i DN:s reportage.

– Du kanske vill träffa journalisten utan oss så du inte känner dig pressad att säga något som du inte står för, säger Maria.

– Nej, det spelar ingen roll, säger Stefan, och när han dyker upp fem minuter senare så märks det direkt att han är en i gänget.

På frågan varför han röstade emot svarar han:

– Folk köper villor för att deras barn ska kunna gå i villaskolan. Det gjorde att mitt parti drev det här motståndet.

Han och många med honom var oroliga för att resultaten skulle dras ned.

– Men vi blev motbevisade. Det gick att hantera de problem som uppstod så barnen inte halkade efter.

I dag går Stefans egna barn i högstadiet.

– Och det har ju fungerat bra för dem, säger han.

Vad skulle du säga till en kommun som funderar på detta?

– Kom-mu-ni-ka-tion, säger Stefan sakta, med betoning på varje stavelse.

Först blir det tyst runt bordet. Sedan skrattas det.

Stefan fortsätter:

– Hade vi vetat det vi vet i dag hade vi kunnat gå fram med det här på ett helt annat sätt. Då hade vi börjat med att dra in föräldrar, mor- och farföräldrar i ett tidigt stadium. För att försäkra oss om att alla verkligen förstår att vi gör det här för barnens bästa.