Hur var det att gå kursen?
– Det var fantastiskt. Vi fick jobba med viktiga berättelser och gavs större förståelse för hur man kan närma sig en historia journalistiskt. Det var ett jätteviktigt stöd.
Varför ville du fotografera just kvinnliga skateboardåkare?
– Jag är skateboardåkare själv, och jag ville visa världen att Irak är mer än krig och dåliga nyheter. Att det är mer än det man ser i media. Tjejer i Irak är ju precis som andra tjejer, var som helst, och sport kan verkligen visa det.
Ditt fotoreportage publicerades på nätet. Hur togs det emot i Irak?
– Jag fick en del arga kommentarer, om att tjejer inte ska vara ute eller försöka vara män. Samtidigt var det många som blev intresserade. Det är inte särskilt vanligt med skateboardåkare i Irak. Så reportaget fick både positiv och negativ respons.
Hur är det att vara kvinna och fotograf i Irak i dag?
– Det är en utmaning och mycket av motståndet kommer från manliga fotografer i landet. Vi får inte samma möjligheter och bjuds inte in till utställningar. Även de som säger att de vill att Irak ska förändras stänger oss ute. De har dominerat branschen så länge och vill väl inte ha konkurrens. Men vi kvinnor är modiga och hittar sätt att ta och sprida våra bilder ändå. Jag har blivit både fysiskt attackerad och svartlistad, men jag fortsätter att arbeta.
Hur kan situationen förändras?
– Det viktigaste är att vi gör våra röster hörda, till exempel i internationell media som de inte kan kontrollera. Det skrämmer dem. Vi har också startat en grupp – Iraqi Female Photographers – där vi har en advokat, delar information med varandra och tar initiativ till kurser som den i våras. Den här utställningen är också jätteviktig, eftersom den har fått mycket uppmärksamhet där hemma. Det är motiverande. Om folk vet att vi existerar blir möjligheterna för oss fler.
Utställningen ”Att vara kvinna i Irak – fotoreportage av och med kvinnor i Irak” visas på Studio SN7 i Stockholm till och med den 23 augusti.
