Lyrik
Axel Winqvist
”Kåta blommor”
Nirstedt/litteratur, 100 sidor
Över Axel Winqvists poesi vilar ofta ett tidlöst och finstämt allvar. De inledande raderna i nya diktsamlingen ”Kåta blommor” känns därför lika oväntade som uppiggande:
kära medborgare, här har ni mig –
i en vind av suckar
på er himmel
i min ära skingras tankarna
i min ära brister staden ut i sång
tandvärkens framfart blir stilla
Det är en proklamation som låter som vore den utropad av en sängliggande Majakovskij. Berättaren i ”Kåta blommor” har stigit ur världen och klivit ner under täcket för att filosofera och distanserat betrakta sin omgivning (”det borde kännas som jul snart/ det borde finnas en familj här”). Forna förälskelser gör sig påminda, de sveper fram med lätthet, liksom ballongerna utanför fönstret.
Jämfört med sitt sängbundna diktjag framstår Axel Winqvist som oerhört företagsam. ”Kåta blommor” är hans tredje diktsamling på fyra år. Den följer på lovande debuten ”Det vackra och det fula” och apokalyptiska ”Den sista människans leende”, där han tog hjälp av Virginia Woolfs ”Orlando”. Han visar – paradoxalt nog, med tanke på det självkritiska anslaget – på ett större litterärt självförtroende nu. Visst, pennan känns igen, författaren är stilistiskt säker, skolad i form och rytm, men vågar samtidigt ta ut svängarna lite mer. Det är antagligen hans modigaste diktsamling hittills, bitvis tragikomisk och naken: ”jag är toppen av ett isberg –/ det ryms så många liv i mig/ klåpare och professorer, otursamma dönickar/ och utförsäkrade olycksfall”.
Dikten pendlar mellan påtagligt högstämd (”boken ligger uppslagen i mitt knä/ jag läser en rad och faller sen i glömska”) till lättvindigt konkret (”det regnar på hornsgatan. kiosken är stängd –/ det finns inga utsikter till snus/ det finns inga utsikter till samsyn”). Den vill mycket, poeten proppar dikten full och vandrar dessutom in på klassiska anklagelseakt-marker (”sverige, är allt som det ska?”), men till skillnad från Athena Farrokhzad och Allen Ginsberg ror Winqvist det inte riktigt i land. Han är fortsatt (lite väl) förtjust i sitt bildspråk, på sina håll blir det mest sökt och slappt. Som när träden ”ropar in sina grenar” eller köttfärslimpan ”sjunger på min tallrik”. Och varför lyser skolförvaltningen som ett äpple i nattens gapande mun?
Stundom lyckas Winqvist dock glimra till och i desillusionen fånga mig som läsare. Som när det nickas åt ”Den sista människans leende” och såväl apokalypsen som alltings förgänglighet gör sig påminda:
i denna värld pågår ett spirande liv
som ett urverk, i rasande fart
mot den yttersta minuten
Eller för all del:
varelser utvecklas och dör
förfinas och förintas
betydelsen hägrar
vid ämbetsverkets slut
Jag misstänker att Winqvist – en av personerna bakom P3 Musikdokumentär – har lyssnat en del på både Kent och Thåström (”beväpna dig med humlor/ beväpna dig med socker” är ett av de mer flagranta intertextuella exemplen). Men som förmedlare av självförakt och allmän uppgivenhet är det tacksamt. Ångesten blir heller inte bedövande. Diktjaget börjar efterhand fantisera om en ”vildsint normalitet”, föreställa sig en frukost ”där jenny strömstedt ramlar av en roddmaskin”.
Mot slutet rullas så att säga gardinerna upp.
Läs fler texter av Gabriel Zetterström och fler recensioner av aktuella böcker i DN Kultur
