Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.
Drama
”Två åklagare”
Regi och manus: Sergej Loznitsa
I rollerna: Alexander Kuznetsov, Anatolij Beliy, Dmitrijus Denisiukas med flera. Längd: 1 tim 54 min (Från 7 år). Språk: ryska. Biopremiär.
Den ukrainske regissören Sergej Loznitsas senaste spelfilm bygger på en roman av Georgy Demidov (som själv tillbringade fjorton år i Gulag). Den utspelar sig år 1937 under Stalins skräckvälde. Den nyexaminerade åklagaren Kornevs (Aleksander Kuznetsov) första uppdrag är att uppsöka en fånge som, via en utsmugglad lapp skriven i sitt eget blod, bett om juridisk hjälp.
I mötet med den gamle mannen i fängelset ställs Kornevs idealism och naiva tro på den sovjetiska rättsstaten genast mot ett depraverat och korrumperat system i fritt fall. Det är inte lagen utan den fruktade säkerhetstjänsten, NKVD, som skipar rättvisa i fängelset.
Det kvadratiska 4:3 formatet förstärker den klaustrofobiska känslan medan den kalla färgskalan, från grönt till blått, avspeglar ödsligheten och frånvaron av mänsklighet. Skildringen av den sovjetiska människans intighet i förhållande till regimen ekar genom historien för att landa rakt i nuet.
Kornev är bara ännu ett lamm på väg till slakt i ett system där obstruktioner, från utdragen väntan till obegripligt komplicerad administration, blivit effektiva medel för förtryck. Liksom i alla Loznitsas filmer (som ”Den ödmjuka”) finns även här allegoriska partier. Under en tågresa berättar till exempel en enbent man mycket detaljerat för Kornev om sitt möte med Lenin.
De varierade scenerierna till trots är nämligen detta främst ett kammardrama med betoning på monolog snarare än dialog. Den ordknappe Kornev är mest som ett storögt barn inför de sanningssägare han möter. Den ukrainsk-ryske skådespelaren Aleksander Kuznetsov har dock en näsa som inte låter sig ignoreras. Han ska ha brutit den under en boxningsmatch och det ser ut som om han låtit en berusad veterinär tråckla ihop näsan på plats.
Det kanske är orättvist att lägga så stor vikt vid en skådespelares utseende men just i det här fallet skapar det onekligen en viss mystik kring hans åklagares förflutna. Han kanske inte är riktigt så timid som han verkar?
Den sovjetiska människan, här representerad av fängelsechefen, riksåklagaren och deras hantlangare är inte heller särskilt endimensionella – för nog har det väl funnits en hel del joviala bödlar genom historien? Inte minst som en ventil för att stå ut med sig själva. ”Två åklagare” är långt ifrån Loznitsas starkaste film men förtexterna talar sitt eget språk. Filmen tycks ha fått ekonomiskt stöd från snart sagt nästan varenda europeisk filmfond.
Sedan den fullskaliga invasionen i Ukraina har Sergej Loznitsa (född i Belarus, uppvuxen i Kiev och numera bosatt i Berlin), på grund av att han motsatt sig bojkott av ryska filmare varit tvungen att hitta alternativ finansiering. ”Två åklagare” visar hur viktigt det är att filmare som Loznitsa (som även gör dokumentärfilm) fortsatt ges möjligheten att söka svar på den uppkomna situationen i både nuet och historien.
Se mer. Tre andra filmer som utspelar sig i Sovjet: ”The death of Stalin” (2017), ”Mr. Jones” (2019), ”Mästaren och Margarita” (2024)
Fler film- och tv-recensioner i DN




